När pappa var borta

Jugoslavisk film, finns det? Den frågan kan man som svensk biografbesökare verkligen ställa sig. Ärligt talat, vilka jugoslaviska filmregissörer skulle Du, käre läsare, kunna namnge? Kanske Dusan Makavejev men knappast någon mer. Nu kommer chansen att stifta bekantskap med ytterligare en, nämligen Emir Kusturica.

Han föddes 1955 i Sarajevo och filmintresset väcktes tidigt genom att han fick en 8 mm-kamera i present av sina föräldrar. Som 19-åring reste han till Prag för att studera vid den berömda filmskolan där. I Prag var det framför allt två personer som kom att betyda mycket för Kusturica, först Otakar Vavra, som blev hans tekniska läromästare, och sedan Jiri Menzel, som blev hans kanske främsta konstnärliga inspirationskälla. Vid filmskolan gjorde han en examensfilm, Guernica, som vann första pris 1978 vid en internationell studentfilmfestival i Karlovy Vary. Samma år återvände Kusturica till Jugoslavien för att börja arbeta vid TV med, som han själv säger, ”en massa illusioner i bagaget. Jag som de flesta andra drömde väl om att med mina nyvunna kunskaper direkt och omedelbart kunna påverka folkets historia, men det var en illusion som verkligen ganska snart togs ur mig.”

Vid TV gjorde han bland annat The brides are coming och The Titanic bar. För den senare belönades Kusturica med första priset i klassen bästa regi vid TV-festivalen i Portoroz 1981. Det året regisserade han även sin första långfilm, Do you remember Dolly Bell? som belönades med Guldlejonet vid filmfestivalen i Venedig.

Kvällens film När pappa var borta fick Guldpalmen som bästa film i Cannes 1985. Den handlar om en familjs öden i början av 50-talet, den tid då Tito just brutit med Moskva och avstaliniseringen är i full gång. Filmens originaltitel betyder ungefär ”När pappa var borta på affärsresa” och uttrycket ”att vara borta i affärer” var folkhumorns omskrivning för att sitta i fängelse eller arbetsläger p g a politiska orsaker.

Huvudpersonen i filmen är den 6-årige pojken Malik Malkoc och det är genom hans ögon vi får följa händelseförloppet. Fadern råkar ut för just detta att hamna i fängelse, men beror det på politiska orsaker eller på hans fruntimmersaffärer?

Den svenska kritikerkåren var för en gångs skull ganska enig om att detta var en bra film. Några axplock: ”På ytan glittrar och leker infall och hugskott som glada kastvindar över soliga vatten. Men vi drivs också in i de starka känslornas underströmmar och sugs ibland ned mot kyliga djup. Det är med andra ord en rik och sammansatt film.” [Carl-Erik Nordberg, Vi]

”Det finns inga pekpinnar i filmen — inte av politisk art heller: men politiken finns där och människorna är inslingrade i den och styrs av den, sprattlar i den. Men det tar aldrig kål på filmen som hela tiden lever och för oss nära människor som är lika de flesta av oss, det vill säga ofullkomliga och otillräckliga fast kärleken finns där. Ömsint berättar Kusturica sanningen om oss — och den är inte sällan komisk.” [Elisabeth Sörenson, SvD]

LH