Nattens portar

Har man den åsikten att filmen, eller åtminstone vissa filmer, har ett värde (denna åsikt är en förutsättning för Filmstudions verksamhet), så följer som en konsekvens av detta att man gärna vill försöka bestämma vem, eller vilka, som är upphovet till detta värde. Att ta reda på detta, vem som ligger bakom det hela, är inte alltid så lätt, men det kan faktiskt vara en intressant sysselsättning.

Ett av dessa fördelningsproblem gäller förhållandet mellan Marcel Carné och Jacques Prévert. Carné debuterade 1936 med en film på manus av Prévert, Jenny, en kvinna i Paris (Jenny), och därefter samarbetade de i en lång rad filmer som brukar räknas till de främsta i denna den franska filmens storhetstid, högst nådde de nog i Paradisets barn (Les enfants du paradis, 1943—45). Efter Nattens portar gick de skilda vägar, men ingen av dem uppnådde samma resultat i fortsättningen, även om det sägs ibland att de värdefulla filmer Carné gjorde hade anonym manusmedverkan av Prévert.

Vilgot Sjöman försökte intervjua Prévert i Paris på 50-talet. Där antyder denne klart att det är han som skapat filmerna: han skrev ordentliga manus, både höger- och vänstersidorna, alltså både dialog, karaktärsbeskrivning, miljöbeskrivning och tekniska detaljer. Han skrev också rollerna med bestämda artister i tankarna och var själv alltid med vid inspelningarna, dvs utan att klart säga ut det antyder Prévert mycket tydligt att dt var han som gjorde filmerna.

Sjöman vill även veta om underlaget till Nattens portar, en balett som blivit filmmanus. Prévert uppfattar detta som kritik och berättar istället om utformningen av slutet i Paradisets barn, och avslöjar kanske omedvetet hur samarbetet med Carné gick till. Prévert ville ha ett slut där Jean-Louis Barrault slås ihjäl, men Carné var inte nöjd med det utan kom själv på slutet där Barrault slukas upp av folkmassan utan att nå fram till sin älskade, Arletty. Både regissör och författare var medskapande.

Något entydigt svar på den inledningsvis skisserade frågan ges följaktligen inte. Det bästa är nog att säga att både Carné och Prévert tillsammans skapade någonting enastående, film är trots allt en kollektiv konstart. De hade också en lång rad framstående medarbetare, skådespelare som Jean Gabin, Michel Simon, Louis Jouvet, J-L Barrault, Arletty, etc. Arkitekten Alexandre Trauner är en av de stora inom sitt gebit, han är fortfarande verksam. Kompositören Joseph Kosma gjorde även han en stor insats.

Nattens portar var tänkt som Gabins återkomst i fransk film efter kriget, han skulle spelat rollen som nu görs av Yves Montand. Den kvinnliga huvudrollen var tänkt för Marlene Dietrich. Av olika orsaker blev det inte så, då hade det naturligtvis blivit en helt annan film. Yves Montand är här i början av sin karriär och för motspelerskan Nathalie Nattier blev det hennes enda uppgift av betydelse, något man kan beklaga.

Historien utspelas i en förort till Paris, efter kriget. Diego söker en angivare som förrått hans motståndsgrupp under kriget och vars röst är det enda han har att gå efter. Han stöter ihop med Malou som lämnat sin knölaktige man. Under nattten utvecklas dramat, både när det gäller angivaren och kärleken.

Man kan kanske tycka att när kriget var avslutat och åtminstone en del av det onda fördrivet, Carné och Prévert skulle komma med en ljusare film. Men Nattens portar är i sin grundstämning lika mörk och ödestyngd som 30-talsfilmerna. Det enda som kort kan lysa upp den grymma tillvaron är stunder av kärlek. Men människan och kärleken är dömd till undergång, kanske detta är en viktig del av både Marcel Carnés och Jacques Préverts livsfilosofi och har inte så mycket att göra med en speciell tidsatmosfär, där man eventuellt ser de mörka molnen samlas. Filmen blev ingen framgång i Frankrike, den var kanske trots allt för dyster, man hade i alla fall klarat av ett världskrig. Huruvida denna motgång var ett skäl till splittringen mellan Carné och Prévert kan man bara spekulera över. Men om man ser filmen i ett annat perspektiv har den sitt givna intresse, som det sista verket i en serie av ett av filmhistoriens främsta teamworks.

HE