Aus dem Leben den Marionetten
Regi: Ingmar Bergman.
Manus: Ingmar Bergman.
Foto: Sven Nykvist, ASC.
Musik: Rolf Wilhelm.
Klipp: Geri Ashur.
Scenografi: Herbert Strabel
Kostymer: Charlotte Flemming.
Produktion: Horst Wendlandt, Ingmar Bergman, Personafilm GMBH, BRD 1980.
Skådespelare: Robert Atzorn (Peter Egerman), Christine Buchegger (Katarina), Martin Benrath (Mogens Jensen), Rita Russek (Ka), Lola Muethel (Cordelia Egerman), Walter Schmidinger (Tim), Heinz Bennent (Arthur Brenner), Ruth Olafs (sjuksköterska), Karl Heinz Pelser (förhörsledare), Gaby Dohm (sekreterare), Toni Berger (vaktman).
Längd: 104 minuter.
Svensk premiär: 24/1 1981, Sandrew (Göteborg), Sandrew (Linköping), Sandrew (Malmö), Grand (Stockholm), Sandrew (Uppsala).
Det internationella genombrottet för Ingmar Bergman var nog Det sjunde inseglet, en film alla filmintresserade världen över har sett och, på minsta anmaning, gärna framför åsikter om, analyserar och tolkar. Filmen har blivit en del av kulturfikonspråket, det gemensamma referenssystem som allehanda kultursidor har som piedestal för sina respektive balansakter. Som kontrast till en så mytomspunnen film visar Filmstudion i kväll en annan, betydligt mindre omtalad Bergmanfilm, den publikt föga framgångsrika Ur marionetternas liv. Här är Bergman uppryckt från sina äktsvenska rötter, filmen spelades in under hans exil i Västtyskland, skådespelarna är tyska, endast Sven Nykvist bakom kameran är kvar från det bergmanska stallet.
Huvuddelen av filmen är filmad i svartvitt (en teknik som få nu verksamma filmfotografer behärskar, Sven Nykvist hör till undantagen). Filmen öppnar dock i färg, en grym scen som är pivotpunkten för den handling som kommer att rulla upp sig utan färg, såväl bakåt som framåt, i återblickar och förhörsprotokoll från den följande utredningen.
Det handlar om en man, hans fru och den totala icke-kontakten dem emellan, ett tillstånd som föranleder inledningens monstruösa handling.
Det är en film om kyla mellan människor, en stilistiskt kylig film, en film om det välanpassade yttre livet som döljer mentala bråddjup. Titelns marionetter syftar naturligtvis på den ofrihet vi alla lever i, där yttre krafter styr vårt handlande genom att dra i trådar fästade i vårt undermedvetna.
Vid premiären anmärkte många recensenter på trovärdigheten i psykologin och den hårt konstruerade formen. Tyvärr är ju alltför många åskådare, inklusive recensenter, så låsta i den massproducerade filmens normer av konstlad realism att ett mer stiliserat sätt att visa en skärva av verkligheten, så som filmaren uppfattar den, inte har stora chanser att nå fram. Bergmans film om omöjligheten av mänsklig kontakt, där han låter formen ha minst lika stor betydelse som handlingen, tycktes alltså bevisa sin egen tes. Efter Ur marionetternas liv gjorde Bergman Fanny och Alexander, där han inte spar på knepen att nå fram till publiken.
NB