Regi: Gunnar Skoglund. Manus: Harry Martinson, Gunnar Skoglund efter Harry Martinsons roman ”Vägen till Klockrike”. Foto: Sven Nykvist. Ljud: Nils Skeppstedt. Musik: Lillebror Söderlundh. Klipp: Gunnar Skoglund. Arkitekt: Bibi Lindström. Koreografi: Birgit Cullberg. Scripta: Katinka Faragó. Produktion: Rune Waldekranz, Sandrewproduktion, Sverige 1953. Skådespelare: Anders Ek (Bolle), Edvin Adolphson (”Råttfällemakaren”), Margit Carlquist (Inga), Annika Tretow (bupigan Margot), Erik Starndmark (Hällman), Maima Wifstrand (”Vattenhuvudets” mor), Åke Claesson (”Vattenhuvudets” far), Anders Henrikson (”Vägdamm”), Gösta Cederlund (landsfiskal), Else Marie Brandt (Emelie), Stig Järrel (Axne), Kolbjörn Knudsen (Ingas far), Eva Wikman (bondpiga), Tom Walter (klockstjälande luffare), John Melin (”Skötsamma grisen”), Hedvig Lindby (”Klena damen”), Elsa Prawitz (Dolly), Gustaf Färingborg (länsman vid amerikabåten), Olav Riégo (fångchef i stenbrott), Rune Stylander (fångkonstapel), Kenne Fant (Cagliostro), Gunnar Olsson (Ahlbom), Tor Borong, Gabriel Rosén (ridande poliser), Gun Östring (husa hos ”Klena damen”), Karin Miller (skrämd flicka), Gunlög Hagberg (flicka i blomsterhage), Birger Sahlberg (hamnvakt), Gordon Löwenadler länsman vid tegelbruksrazzian), Gösta Holmström (polis), Göthe Grefbo (emigrant), Bibi Skoglund (kvarvarande mor med barn), Ulf Johansson (kvarvarande arbetslös svensk), Helga Brofeldt (kvinna vid amerikabåten), Uno Larsson (skrivbiträde), Harry Martinson (fånge i stenbrottet). Längd: 102 minuter. Svensk premiär: 20/7 1953, Grand.
För en större allmänhet var nog Gunnar Skoglund mest känd som mannen och rösten bakom SF-journalen, kanske också som en flitig kortfilmare, som bidrog till åtskilliga förspel på bio när det begav sig. Som långfilmare var han inte så produktiv och mer ojämn. Han kom bäst till sin rätt med mer naturlyriska ämnen såsom den jordromantiska beredskapsfilmen En vår i vapen (1943), en liten förbisedd pärla i den svenska 40-talsfilmen, eller Vilhelm Moberg-filmatiseringen Mans kvinna (1945). Hans främsta insats är nog dock Vägen till Klockrike.
Harry Martinson var själv delaktig i arbetet med filmens manus. Romanens struktur utsattes för en rejäl omstuvning och filmen slutar med ett avsnitt som finns ungefär i romanens mitt. Den får därigenom en mer optimistisk framtoning än vad romanen har. Oaktat de nödvändiga omarbetningarna och nedskärningarna blev filmen för lång i sitt första skick, och bl a fick ett längre avsnitt om Bolles förhistoria som cigarrmakare, vilken blir friställd, utgå helt.
Filmen blir därför helt koncentrerad på Bolles vandringar genom landskap och hans möten med människor. Som sådan är den en mycket tidstypisk agrarromantisk utopi, en grön dröm präglad av efterkrigstiden. Martinsons hela œuvre är ju en protest mot maskinsamhället och teknologin, som avskilt människan från naturen. Vägen till Klockrike är en rousseauansk dröm, en individualistisk och lite smått anarkistisk reaktion mot det ordnade storsamhället, vars väktare står i varje vägskäl för att fånga in luffarna som vägrar att låta sig anpassas. För dessa är Klockrike inget konkret mål (även om det finns en ort som heter så). Det är snarare den utopiska slutstationen för jordevandringen.
Bolle finner till sist en tillfällig hamn när han når fäboden och fäbodtösen (spelad på ett mirakulöst sätt av Annika Tretow). Naturligtvis kan Bolle inte stanna här heller. Han drivs åter ut på sin ”eviga vandring”. Han är en del av det naturens kretslopp, som nutidsmänniskan avskärmat sig från. Men i hans öron klingar bupigans ord om ”alla somrar” som ett hopp om den rousseauanska lyckans eviga återkomst.
PQ