Allt om Eva

— When have you ever seen a greater actress than Bette Davis in All about Eve?

— Every morning when I brush my teeth.

[Groucho Marx och Tallulah Bankhead i radioprogrammet ”Plebo — You Bet Your Life!”, 12/11 1950]

Vissa skådespelare förknippas med särskilda roller, man kan inte tänka sig någon annan i rollen. Vem kan tänka sig någon annan än Bogart som Rick Blaine, eller Errol Flynn som Robin Hood? Men ingen av dessa var från början påtänkta för de roller de nu ständigt förknippas med. Det finns många andra exempel i filmhistoria, ett sådant är Bette Davis i Allt om Eva.

När regissören och manusförfattaren Joseph L Mankiewicz sände sitt manus till producenten, och Foxchefen, Darryl F Zanuck ville denne först ha Marlene Dietrich som Margo Channing. Detta var Mankiewicz emot och slutligen enades man om Claudette Colbert. Men hon ådrog sig en ryggskada en kort tid före inspelningsstarten. Då kontaktade man Bette Davis, som tog rollen. Mankiewicz hade hört mycket om Davis, hon hade rykte om sig att vara svår att arbeta med. Han har själv berättat han tidigt under inspelningen smög sig på henne för att se vad det var hon satt och läste under en paus. Han kikade över hennes axel, och blev mycket glad. Det hon gjorde var varje manusförfattares och regissörs dröm — hon satt och studerade nästa veckas repliker, dagen kunde hon redan. Då kände Mankiewicz att inspelningen skulle gå bra.

Bette Davis har beskyllts för att ha baserat sin tolkning och sitt spelsätt på Tallulah Bankhead. Dessa anklagelser återkom flera gånger under Davis filmkarriär. Hon spelade huvudrollen i William Wylers filmatisering av Lillian Hellmans De små rävarna (1941), i teateruppsättningen hade Bankhead huvudrollen och Davis anklagades för att ha stulit Bankheads tolkning. Anklagelserna upprepades när Allt om Eva kom, här rörde det sig också om en firad teaterskådespelerska, och många uppfattade Margo Channing som ett porträtt av Tallulah Bankhead, bland annat hon själv. En av förebråelserna mot Davis var att hon lade sin röst lägre än dess naturliga läge, så att den liknade Bankheads. Davis förklarade detta med att hon kort före inspelningen hade grälat våldsamt med sin dåvarande man och som en följd av detta var mycket hes. En följd av detta var att hon fick tala med samma röst i resten av filmen.

Mankiewicz började som manusförfattare. Det var hans bror Herman som fixade hans första jobb. Sedan blev han producent för att slutligen börja regissera, därför att han inte ville att hans manus skulle förstöras av klåpare till regissörer. Hans bästa tid infaller omkring 1950. Med Min man eller din? (1949) erövrade han det årets Oscars både för manus och regi, en bedrift han skulle upprepa med Allt om Eva. I Barfotagrevinnan (1953) tog han upp filmvärlden till ironisk granskning. Hans senaste film är Sleuth, en deckarpastisch fylld av verbala kanonader levererade av Laurence Olivier och Michael Caine.

Mankiewicz startade som författare och hans filmer är ordrika. Ibland kan det vara för mycket ord för den sanne filmpuristen, för vilken film skall vara bilder. Men Mankiewicz besegrar, eller borde åtminstone göra det, alla tvivlare. Om sitt sätt att skriva säger Mankiewicz: ”Det finns ingenting som är realistisk dialog.Om man spelade in verklig konversation av vem som helst och sedan spelade upp den från scenen, skulle den vara omöjlig att lyssna till. Det skulle vara överflödigt… den skicklige dialogförfattaren är den som kan ge intrycket av verkligt tal.

Allt om Eva är historien om strebern Eva som hänsynslöst utnyttjar andra människor för att nå sitt mål: framgången. Men hon betalar ett högt pris för att nå dit. Fördömmandet av Eva bör inte bli totalt. Man kan fråga: Hur började Margo Channing, hur nådde hon sin position? Med slutscenen antyder Mankiewicz något evigt, kampen för tillvaron pågår ständigt, och människor är ständigt fångade i detta grymma spel.

George Sanders spelar i filmen kritikern Addison De Witt, för denna prestation erhöll han en Oscar. Filmen blev inte någon större kommersiell framgång. Om en av orsakerna till detta uttalar sig Sanders i sina memoarer: ”Jag spelade en cynisk kritiker, och de enda personer som någonsin älskar en kritiker är hans mor och skådespelare som fått beröm av honom. Men det finns inte tillräckligt med kritikermödrar och uppskattade skådespelare i världen för att fylla biograferna.

HE