Bird

”Västernfilmen och jazzmusiker är i mina ögon de två mest genuina uttrycken för amerikansk kultur, men det betyder inta att inga andra än amerikaner kan åstadkomma en bra västern eller spela ett fint tenorsolo” [Clint Eastwood]

Att göra biografiska filmer om uppmärksammade eller omstridda personer erbjuder filmskaparen flera fallgropar. Om personens levnadslopp ligger nära i tiden till när filmen görs kan det uppstå svårigheter med nu levande personer med mer eller mindre berättigade anspråk på att sitta inne med ”sanningen” om den avporträtterade. Ett aktuellt exempel på dessa svårigheter, och där överdriven hänsyn blivit förödande för filmen är den engelska filmen om Profumoskandalen, där den enda riktigt otrevliga personen är den sedan länge avlidne läkaren.

Bird är en film om den amerikanske altsaxofonisten Charlie Parker. Den är sanktionerad av hans änka Chan, som även var rådgivare under inspelningen. Chan Parkers roll är i filmen stor. Detta har kritiserats av flera personer, som ansett att annat borde kommit med, kanske framförallt andra musiker — Parkers storhet låg i musiken och inte i hans privatliv. Eastwoods film är ett sätt att göra film om Parker, men det är på intet sätt det slutliga eller det definitiva. Eastwood har heller inte haft några pretentioner åt det hållet. Men Bird är överlägsen den dokumentär, Bird Now av Marc Huraux, som visades på Uppsala Filmfestival 1988, där mer eller mindre perifera personer i Parkers liv gör anspråk på att sitta inne med nyckeln till hans gåta. I den filmen klipper man ständigt sönder musiken, vilket självklart är hänsynslöst mot en av detta sekels stora musikaliska genier.

Det är först på senare år som det kommit riktiga filmer om jazz och jazzmusiker. Det har tidigare förekommit biografiska filmer om jazzmusiker, några av swingepokens stora vita musiker har fått sina liv skildrade i mer eller mindre förljugna filmer. Men så kom Bertrand Taverniers Round Midnight* (1987), en film som Eastwood hade en del att göra med bakom kulisserna då han övertalade amerikanska producenter att satsa pengar i den filmen. Eastwoods stora jazzintresse har efter Bird resulterat i att han verkat som verkställande producent för en dokumentär om det särpräglade geniet Thelonius Monk.

Bird är ett gammalt projekt, från början tänkt som någonting för den så kallade komikern Richard Pryor. Genom flera smarta manövrer lyckades dock Clint Eastwood byta till sig Joel Olianskys manus och göra filmen. Man är mycket tacksam för att man sluppit se den obegåvade tönten Pryor som Parker. Eastwood har på senare tid uppnått allt större respekt hos det kritiska etablissemanget, och Bird är det slutliga genombrottet. Den har till och med fått den sure Jan Aghed att ta av sig de ideologiska glasögonen och skriva uppskattande om filmen och dess upphovsman.

Clint Eastwood har naturligtvis, för alla som kunnat se, ända sedan sitt genombrott hos Sergio Leone varit en framstående filmskapare, både som skådespelare och regissör. Han har under sin karriär vågat ta risker, han har använt sin uppnådda position till att söka nya vägar. Ett exempel är filmen Honky Tonk Man (1982) om en countrysångare på dekis, tyvärr inte visad i Sverige.

Bird har blivit mycket diskuterad för sitt ljud och sättet att behandla musiken. Man har lyckats frigöra Parkers saxofonspel och sedan lagt på nytt komp. Detta har medfört att musiken har en ljudkvalitet som Parkers skivinspelningar inte har.

Bird har inte saknat belackare och försvarare, två kunniga jazzskribenter får komma till tals:

”I ungefär två och en halv timme stultar Forest Whitaker omkring och liknar ibland en parodi på Dexter Gordons starka rollgestaltning i filmen Round Midnight. Någon övertygande eller gripbar bild av Parker ger han inte. Clint Eastwood har slagit berättelsen om Parkers liv i bitar och behållit några skärvor med utgångspunkt från äktenskapet med Chan Parker. Den musikaliska och sociala bakgrunden låter sig knappast ana. Att kalla Whitakers agerande karaktärsroll vore en klar överdrift.” [Albert von Konow, Orkesterjournalen 11/1988]

”Men totalt sett är Eastwoods film om Bird en lysande spelfilm, där varje filmsekvens är fylld av varm medkänsla och där Parkers odödliga musik går som en röd tråd i handlingen. Paradoxalt nog tror jag att det är just detta och inte en massa utelämnade detaljer, som musiker, årtal etc som gör ett outplånligt intryck på en icke jazzfrälst. Går jazzen mot en ny publik storhetstid kan vi till stor del tacka Clint ’Dirty Harry’ Eastwood för det.” [Lennart Blomberg, Orkesterjournalen 1/1989]

Fotnot: Filmstudion hade tänkt visa även Round Midnight denna termin, men den enda (!) kopian som existerade i Sverige har körts sönder.

HE