Bleka dödens minut

The Princess Bride
Regi: Rob Reiner. Manus: William Goldman efter sin bok ”The Princess Bride”. Foto: Adrian Biddle. Klipp: Robert Leighton. Ljud: David John. Musik: Mark Knopfler. Scenografi: Norman Garwood. Kläder: Phyllis Dalton, Jane Hamilton. Smink: Lois Burwell. Specialeffekter: Nick Allder. Produktion: Andrew Scheinman.
Skådespelare: Cary Elwes (Westley), Robin Wright (Buttercup), Mandy Patinkin (Inigo Montoya), Wallace Shawn (Vizzini), André the Giant (Fezzik), Chris Sarandon (prins Humperdinck), Christopher Guest (greve Rugen), Billy Crystal (Mirakel Max), Carol Kane (Valerie, hans hustru), Peter Cook (prästen), Mel Smith (Albinon), Fred Savage (grabben), Peter Falk (grabbens morfar), Betsy Brantley (grabbens mor). Svensk premiär: 14/10 1988. Längd: 98 minuter.


Har ni någonsin funderat över alla dessa okända och bortglömda filmer? Ni vet, de där filmerna som dyker upp stilla och försynt, gärna under om dödsäsongen, på någon liten och undanskymd biograf, går en vecka eller två och sedan försvinner lika stillsamt som de kom. Nästan ingen ser dem, för ingen känner till dem närmare och vem vill slänga ut en halv förmögenhet på en film man inte vet någonting om, och som kanske är fruktansvärt dålig? (Det är för övrigt ett stort mysterium, detta att de ansvariga inte kan begripa att filmbranschen är på god väg att strypa sig själv genom sina ideliga biljettprishöjningar.) Efter några år visas filmen på TV, men förblir ändå i stort sett lika okänd som om den aldrig existerat.

Naturligtvis är många av dessa filmer mycket dåliga, men åtskilliga av dem är lyckade filmer som förtjänar ett bättre öde än att falla i glömska. Kvällens film, Bleka dödens minut, kan nog räknas till den sistnämnda kategorin. Visserligen har den väl inte helt undgått uppmärksamheten, men den är då långt ifrån välkänd. Så varför inte ta chansen att göra er närmare bekanta med den?

Bleka dödens minut bygger på romanen ”The Princess Bride” av William Goldman, som annars är känd som manusförfattare till filmer som Butch Cassidy och Sundance Kid och Alla presidentens män. När boken kom ut 1973 beskrevs den som ”en klassisk medeltidsmelodram som påminner om ens ungdomsmatinéer i hämningslös bearbetning av bröderna Marx” (vilket ju låter lovande), och blev en stor framgång bland amerikanska studenter.

Romanen har genom åren lockat regissörer som François Truffaut och John Boorman. Men den som till slut gjorde filmen var Rob Reiner. Han hade 1986 slagit igenom med barndomsskildringen Stand by me. Sedermera har han också regisserat den i skrivande stund Uppsalaaktuella När Harry träffade Sally.

För övrigt kan vi konstatera att den svenska titeln är lika underlig som svenska filmtitlar brukar vara. Det är Birger Sjöberg som står för citatet, och vad han skulle säga om han fick se det använt så här, är det nog säkrast att inte fundera närmare över.

Vad filmen handlar om? Jag vill ju inte avslöja för mycket, men så mycket kan jag säga att det rör sig om en liten pojke som ligger till sängs i influensa. Han försöker fördriva tiden med ett dataspel, men så dyker hans hopplöst mossige gamle morfar upp, och har mage att föreslå att han skall läsa en bok! Pojken tycker inte alls om böcker, särskilt inte gamla dammiga luntor som den morfar kommer dragande med. Men morfar lyckas så småningom övertala honom och börjar läsa. Och vad den boken handlar om, ja se det får ni ta reda på själva.

IS

   

© Uppsala Filmstudio