Carolina Rediviva

Regi: Ivan Hedqvist. Manus: Ester Julin. Foto: Ragnar Westfelt. Arkitekt: Axel Esbensen. Produktion: Svensk Filmindustri 1920.
I rollerna: Ivan Hedqvist ("Pojken", överliggare), Renée Björling (Carola), Richard Lund (Rickard Roth, jur stud), Carl Browallius (Hambreus, professor), Lia Norée (Lina Hambreus), Hilda Borgström (Ann-Sofi, "Kungsängsliljan"), Anna Thorell (Städ-Sofi), Nils Arehn (Räntmästare Roth), Sture Baude (Lukas), Carl-Gunnar Wingård (Lazarus, student), Fridolf Rhudin, Gustaf Lövås, Ragnar Arvedson (Studenter). Svensk premiär: 13 december 1920. Längd: 71 minuter.


Trots stadens storlek finns det relativt få Uppsalaskildringar i den svenska filmhistorien. På 191O-talet kom två spexfilmer producerade av upsaliensiska spexgrupper, Kandidat Synnerstedts misslyckade vigg (1910) och Student-växeln eller Fredagen den 13:e (1911), två kortare filmer som förmodligen ej visades utanför staden, samt Victor Sjöström-pekoralet Hon segrade (1916). På 20-talet kom förutom kvällens film komedin Kalle Utter (1925) om en överliggares öden.

Bland senare skildringar kan nämnas Muntra musikanter (1932), en Fridolf Rhudin-komedi som visades på TV häromåret och ett par studentskildringar från 40-talet: När ungdomen vaknar (1943), Prins Gustaf (1944) och Farlig vår (1949), den sistnämnda en deckare om mord i Uppsalas studentkretsar, regisserad av Uppsalasonen Arne Mattsson (visad i TV 1987). Sedan dess är det väl främst Bergmans Fanny och Alexander (1982) som i någon större grad utspelat sig i lärdomsstaden vid Fyrisån. Det är således främst vid studentvärlden i Uppsala som filmskildringarna lagt betoningen på, så även kvällens Carolina Rediviva. Den regisserades av Ivan Hedqvist, vilken nyligen gjort en framgångsrik regidebut med den internationellt uppmärksammade Dunungen (1919). Man rör sig här i klassiska Uppsalamiljöer såsom universitetet, Carolinabacken, Botaniska trädgården och dåtida studentkvarter som ”Imperfektum” och ”0lympen”.

Handlingen rör sig om en överliggare, kallad ”Pojken” (spelad av regissören själv), hans problem med studier och kärlek samt ett hittebarn som blivit utlagt vid porten till Västgöta nation och sedan adopteras gemensamt av några studenter. Filmen blev en bra publikframgång och fick på alla håll god kritik av den dåtida pressen: ”En utomordentligt väl träffad skildring av Uppsala och dess studentliv. Hedqvist har en förmåga att skapa stämning i sina filmer som knappast någon gör honom efter. Kanske beror detta därpå att allt vad han gör är naturligt och okonstlat. Aldrig någon pose, aldrig någon tillgjordhet, inga stora later, inget stjärnspel; man har hela tiden en känsla av att just så här måste det vara, det är en liten bit av själva livet man får se.” [DN]

Just miljöskildringen var något som uppmärksammades på de flesta håll: ”Där finns allt som för studenten sammanfattas i begreppet Uppsala: plugget, svärmeriet, de muntra upptågen, festandet, tentamen. Typerna är som tagna ur verkligheten; det är levande människor som bott och bo i de småborgerliga husen vid Fyris. Ivan Hedqvist, som bär ansvaret för regien, har mästerligt förmått fånga den stämning som är bärande för hela filmen.” [Folkets Dagblad Politiken]

BB

   

© Uppsala Filmstudio