Caspar David Friedrich

”Caspar David Friedrich (1774–1840) är Dresdenromantikens mest betydande målare och den originellaste nyskaparen bland den tyska romantikens konstnärer över huvudtaget. Efter studier vid konstakademin i Köpenhamn från 1794 bosatte han sig 1798 i Dresden. Där utnämndes han 1824 till extra-ordinarie professor vid konstakademin, dock utan regelbunden undervisningsskyldighet. Genom sina arbeten, och delvis genom privatundervisning, utövade han dock ett stort inflytande på sin tids landskapsmåleri framförallt från 1810 till en bit in på 1820-talet. Mot slutet av sitt liv blev han däremot alltmer mänskligt och konstnärligt isolerad.

I början av sin bana hade Friedrich koncentrerat sig på teckning, laveringar och akvareller, tills han omkring 1807 på allvar tog upp oljemåleriet. Här kom han att i stor utsträckning använda lasurteknik som delvis kan ha vuxit fram ur dessa tidigare laveringar, 1810 fick han sitt genombrott med målningarna ”Munk vid havet” och ”Kloster i ekskogen”, som både stilistiskt och innehållsligt bröt med det traditionella landskapsmåleriet. Karakteristiskt är hans tendens att organisera rummet i klart avgränsade skikt, parallella med bildplanet, och att låta hus, skepp och framförallt människofigurer tjäna att artikulera landskapet och understryka innebörden i hans naturuppfattning. Flera uttolkare vill i själva verket se Friedrichs konst som den bildmässiga motsvarigheten till den tyska romantikens natur- och religionsfilosofi, särskilt som den utformades av Schelling och Scheiermacher. Friedrich hade personlig kontakt med några mindre framstående representanter för denna tankevärld, G L Kosengarten och G H von Schubert, och djupt religiös som han var, råder det inget tvivel om att hans bilder mycket ofta var avsedda att förmedla ett personligt färgat kristet budskap. En del av dem är också bärare av demokratiska och tysk-nationella idéer. I vilken utsträckning han velat inlägga detaljerade symboliska betydelser i sina verk förblir emellertid omtvistat.” [ur Nationalmuseums utställningskatalog ”Romantiken i Dresden”, 1980–1981]

Denna konsthistoriska orientering om målaren Caspar David Friedrich är en utgångspunkt man kan välja för Peter Schamonis film. Denne västtyske filmregissör är inte särskilt känd i Sverige, det förefaller som om ingen av hans filmer visats på bio här. Efter att ha gjort flera belönade kortfilmer började Schamoni göra långfilmer vid mitten av 60-talet och har sedan gjort ett flertal.

I filmen har Friedrichs målarkollega Carl Gustav Carus (1789–1865) en stor roll, åtminstone om man utgår från rollförteckningen. I filmen försöker Schamoni sammansmälta naturen med hur den återspeglas i Friedrichs konst, och han väver även in inslag från Friedrichs privatliv.

I International Film Guide 1988 skriver Edmund Long i en översikt över den tyska filmen: ”Peter Schamoni presenterar ett gripande historiskt drama i sin Caspar David Friedrich. Han skildrar liv och verk hos denne artist vars tavlor uttrycker en häpnadsväckande släktskap med känslor hos unga människor idag.”

HE