Citizen Kane

Minns ni en gammal fransk fars från 1934 av René Clair som Filmstudion visade förra terminen — Den siste miljardären? Minns ni också hur den började?

Vi kommer in i vad som verkar vara en journalfilm. En entusiastisk uppläsare beskriver välståndet i landet Casinario. Strax avslutas filmen med en hurtig marschmelodi. Kameran drar sig tillbaka från filmduken och det visar sig att vi befinner oss i ett visningsrum. I mörkret ser man konturerna av två personer som rest sig ur sina fåtöljer. Ljuset tänds och den egentliga historien kan börja.

Sex år senare avslutar en annan marsch en annan journalfilm i ett annat visningsrum. Återigen reser sig silhuetterna och filmen om en annan miljardär kan ta sin början. Men den här gången heter han Charles Foster Kane och är redan död. Filmen om sökandet efter hans livsgnista blev en milstolpe i filmhistorien — fortfarande pågår hettade debatter om hur den egentligen kunde komma till. Det var en 25-årig debutant inom filmen som slog ned som en meteorit i Hollywood och åstadkom den film som kallas Citizen Kane. Men det var en helt unik debutant, det torde aldrig någonsin annars ha förekommit i Hollywood att en debuterande regissör, eller någon annan heller, fått ett kontrakt med en stor studio som gav honom helt fria händer att göra vad han ville så länge han höll sig inom budget.

Orson Welles, för det var så han hette, hade uppfostrats till geni. Det var aldrig tal om annat. Han har själv berättat att det var först i medelåldern tanken slog honom att han kanske inte var ett geni.

Ett brådmoget barn som satte upp dramer av Shakespeare med sig själv i huvudrollen i skolan i de tidiga tonåren, som struntade i college utan for till Irland där han lyckades lura i en teaterdirektör att han var en berömd skådespelare från New York och fick huvudrollen i flera av säsongens pjäser, som senare grundade Mercury Theatre i New York och gjorde omstörtande versioner av klassikerna samtidigt som han försörjde sig på att spela i kriminalföljetonger på radio, sådan var förhistorien för Orson Welles. Han undvek inte publicitet och när han så 1938 i radio gav en föreställning av H G Wells’ ”Världarnas krig”, där marsianernas invasion i New Jersey skildrades så realistiskt att panik utbröt bland tusentals lyssnare, blev hans namn löpsedelsvara och därmed attraktivt för filmindustrin.

RKO skrev kontrakt med honom. Hans första projekt var att filmatisera Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”, ett projekt som dock lades ned i ett långt framskridet stadium. Så började då tillkomsten av Citizen Kane.

Det skulle handla om en omåttligt rik och mäktig man, en industrialist, naturligtvis spelad av Orson Welles. Temat var knappast originellt i en tid då industrialismen nått sin höjdpunkt, när namn som Henry Ford, J P Morgan och Rockefeller redan blivit mytiska. Inom konsterna var temat inte heller ovanligt, Clairs ovan nämnda film är ett exempel. Graham Greene använde det 1935 i ”England made me” där industrialisten är en svensk vid namn Krogh, med vissa drag av Kreuger.

Det speciella med Orson Welles sätt att angripa ämnet är att han tar upp denna populära mytologi, visar ingående hur den är uppbyggd genom mediamanipulationer och krossar den, med en trollkonstnärs bravur, inför våra ögon för att visa att där finns inget inuti. Tidningskungen Randolph Hearst kände sig utpekad av filmens porträtt av medborgare Kane, med viss rätt, och startade en kampanj för att undertrycka filmen. Den fick ändå premiär, lysande recensioner (utom i Hearsts tidningar) och blev ett ekonomiskt bakslag. Detta var första, enda och sista gången Orson Welles fick genomföra en film helt efter egna intentioner.

Under resten av livet var han ständigt i färd med att realisera något filmprojekt, men ständigt sattes käppar i hjulet. Färdiga filmer klipptes ned, slutscener byttes ut, finansieringar drogs in. Trots detta har ur hans hand kommit en hel rad av de märkligaste filmer: De magnifika Ambersons, Farlig medpassagerare, Främlingen, Lady från Shanghai, Macbeth, Othello, Herr Satan själv, En djävulsk fälla, Processen, Falstaff, En odödlig historia, B som i bluff. Kanske är det passande att just Orson Welles’ filmer inte kan ses som helt och fullt fullbordade verk. Ligger inte den första skissen i kol närmare den ursprungliga idén än den i detalj utarbetade oljemålningen? Rymmer inte det ofullbordade verket mer av den impuls som en gång gav det liv? Är det inte snarare fragmenten än helheten som ger upphov till myten?

Det finns ett genomgående tema i Orson Welles’ verk som framhävs just av det fragmentariska, ofullbordade intryck de flesta av hans verk ger.

Temat är bluff, sken och mystik. Om och om igen dyker de maktfullkomliga figurerna upp som efterhand avslöjas som tomma inuti — den skenbild de skapat kring sig själva har förtärt de rester av egen person som eventuellt fanns och lämnat ett tomt skal. Temat återfinns inte bara i handlingen, det återkommer också i filmernas form. Han använder gärna lån av genrekonventioner som invaggar oss i trygghet. Dessa driver han så hårt att de upplöses i något annat, något nytt, något som stör oss. Hela tiden demonstrerar han för oss det bedrägliga i det som synes vara. Med stor omsorg bluffar Welles oss, avslöjar förtjust bluffen och lämnar oss i ett ännu större mysterium.

–––

I en Wiennatt 1949 stryker sig en katt mot ett par ben i en portgång. Ett fönster slår upp och kastar ljus över mannen i porten. Inget märkvärdigt, om det inte vore för det roade, grymma leende som spelar på Harry Limes mun och som fryser fast publiken i biografstolarna.

En mästerlig regissör, Carol Reed, en mästerlig författare, Graham Greene och en mästare, Orson Welles, har mötts i ett och samma verk — Den tredje mannen.

Orson Welles som skådespelare ska heller inte underskattas. Förutom kolossalrollerna i sina egna filmer medverkade han med röst och/eller kropp i ungefär sjuttiofem andra filmer.

Många av dessa uppdrag som skådespelare lär han ha tagit för att få ihop pengar till filmprojekt. Ändå tycks de inte valda slumpmässigt. Genomgående gestaltar hans roller människor dolda bakom mångfaldiga lager av sken och myt. Ju fler lager som skalas av desto vedervärdigare drag framträder hos personen under.

Just rollen i Den tredje mannen utnyttjar till fullo Orson Welles’ egna temata. Hans Harry Lime är en figur som man aldrig vet var han finns, vem han är eller om han egentligen finns överhuvudtaget. Trots detta är han i högsta grad dominerande. Vi möter först enbart hans rykte, och när ryktet till slut möter mannen själv går han under. Och blir historisk på kuppen.

Till Orson Welles’ film En djävulsk fälla från 1958 var han från början enbart påtänkt till att spela rollen som den korrupte polischefen. Filmens stjärna, Charlton Heston, hade dock av misstag fått för sig att Welles skulle regissera filmen. Producenten, som inte ville att den dyrt betalde stjärnan skulle bli förvirrad, lämnade över regiuppdraget till Welles som raskt skrev om hela manuset. I hans roll i filmen utvecklas ytterligare Welles’ genomgående motiv — mannen är en ruin, en groteskt förvuxen och förfallen ruin. Hans existens hänger på att han kan upprätthålla den bild han byggt upp av sig själv som ”polischefen som alltid hittar en skyldig”. Filmen, ursprungligen en inte alltför avancerad kriminalhistoria, förvandlas till en mardrömsexposé över en vittrande myt där verkligheten gradvis löses upp i samma takt som Welles kroppshydda faller samman.

Hans fysiska förutsättningar för att kroppsligt gestalta en åldrande och disintegrerande megalomani hade ökat med åren. Men det märkliga är att han i Citizen Kane gjorde detta redan som 25-åring!

–––

Den fåfängt uppnådda perfektionen slås alltid i spillror till slut. Bara det som lämnas ofullbordat lever kvar. Orson Welles första filmprojekt, filmatiseringen av Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”, slutfördes aldrig. Men i alla de roller och filmer han gjort senare lever det första projektet kvar. Allihopa är de varianter av Mr Kurtz, varianter av färden uppför den okända floden mot ”Mörkrets hjärta”. Orson Welles’ sista projekt hade kunnat bli till. Hans manus till The Big Brass Ring låg färdigt 1982.

I den tänkta filmen spelar Orson Welles en åldrad politisk maktperson, Menaker, som verkat bakom kulisserna och under många år byggt upp en lovande presidentkandidat. En skandal har tvingat honom att lämna även kulisserna och hans kandidat har till slut förlorat det val han konstruerats att vinna (jfr *Citizen Kane!). Kandidaten ger sig ut för att söka upp sin forne mentor…

När han till slut når Menaker, en bra bit in i filmen, sitter denne i husarrest i ett hotellrum i en liten afrikansk diktatur, förfallen, nerdekad och stinkande av apurin. När den offentliga personen, den som andra tar sin inspiration från och sätter sitt hopp till, förlorar sin offentliga bild, blir hans fall djupt, tycks Welles vilja visa oss.

Frånsett de tydliga parallellerna till ”Mörkrets hjärta” är det uppenbart hur Welles, alltifrån Citizen Kane till The Big Brass Ring, låter fallet bli allt djupare, de förmildrande omständigheterna allt färre och meningslösheten i att tro på ”starka män” allt större. Men hur gick det med filmprojektet?

Åtta miljoner dollar hade skakats fram från producenten Arnon Milchan (som senare producerat t ex Once Upon a Time in America och Brazil), förutsatt att ett affischnamn kunde hittas till huvudrollen som presidentkandidaten. Inspelningen skulle kosta sex miljoner, två miljoner fanns kvar till gage till stjärnan. Jack Nicholson tillfrågades. Han avböjde med motiveringen att om han accepterade en roll för så lite som två miljoner dollar skulle det sänka hans marknadspris! Övriga tillfrågade stjärnor kom med liknande omöjliga krav. Projektet fick läggas ned.

Orson Welles dog 1985. Jack Nicholson fortsätter berika, om inte mänskligheten och filmkonsten, så åtminstone sig själv med roller som Jokern i Batman.

NB