De tappras legion

William A Wellman brukar ofta kallas för ”Vilde Bill”. Om detta smeknamn var adekvat kan man fråga sig. Wellman hade innan han kom till Hollywood fört ett stormigt liv. Han hade deltagit i första världskriget som flygare, vilket han senare beskrev i filmen Wings (1927). Han började regissera på 20-talet och höll på till 1959. Till hans mest berömda verk hör Public Enemy (1931), som lanserade James Cagney som stjärna. Huruvida det var Wellman som kom på att använda en grapefrukt är en icke tillfredställande besvarad filmhistorisk fråga. Möte vid oxoket (1943) är ett intensivt lynchdrama i västernmiljö.

Wellmans filmografi omfattar cirka 75 verk. En som åstadkommit detta inom det ganska rigida hollywoodska produktionssystemet måste ha varit förmögen till stor självdisciplin och smidighet, sedan kan Wellman ha varit vild i sitt privatliv. Robert Preston, som spelar en av bröderna Geste, berättar om inspelningen av De tappras legion: ”För en galen man hade Bill en fantastisk sympati och förståelse för skådespelaren. Det var det enda sättet du kunde arbeta med Gary Cooper. Om inspelningen kom i oordning så lämnade Gary den. Han ville inte ha några problem, inga besvär, och Bill kunde åstadkomma detta mycket bra.

De tappras legion är en historia som åldrats. De tre bröderna Geste tvingas ta värvning i främlingslegionen eftersom deras ära kräver det. Där utsätts de för den ständigt återkommande grymme sergeanten som skall göra riktiga soldater av dem. De får slåss mot vildsinta araber. Det intressanta är kanske inte själva historien utan hur den berättas. Attacken mot ökenfortet framhålls även av filmens belackare som väl iscensatt. Om Wellman själv ansåg att filmen hörde till hans viktigare är en öppen fråga. I sina memoarer berör han den enbart i samband med sin uppskattning av mannen som stod för hästarna i hans filmer, Fat Jones.

Graham Greene, som var filmkritiker i Spectator på 30-talet, var inte nådig mot filmen: ”En morbid film, men jag tvivlar på huruvida något moraliskt råd kommer att vidtaga åtgärder, hela historien är inlindad i skolfärgerna — i kamratskap och lojalitet och uppfostran, och den rena flickan som lämnas hemma. Morbid därför att brutaliteten inte har någon som helst relation till den verkliga världen, det är okritiskt dagdrömmande. Vi kritiserar inte våra drömmar, eller känner ansvar för våra Markoffs. Denna produkt av det halvvakna medvetandet prisas av en av de heroiska karaktärerna som ”en av de bästa soldater vi kommer att få känna”, som om en tyrann ursäktas om han är en bra centerforward. Dagdrömmar, uppväxttiden, den populära historien smälts samman, och ut ur samma nattliga underregion som sergeanten kommer den lilla scen där de tre bröderna Geste som barn leker med båtar och riktigt krut och en av dem såras i benet, en annan gräver ut kulan med en fickkniv — utsökt pina — och den tredje frågar: ’Gråter du för att du är stolt eller för att du är sårad?’ Enbart sentimentalitet?”

En annan uppfattning: Frank T Thompson som kritiskt gått igenom Wellmans produktion skriver: ”Fastän den reflekterar ett mycket tvivelaktigt politiskt perspektiv och är dränkt i värden som mod, chevalereskhet och ära, som har flagnat något, så kvarstår De tappras legion som essensen av äventyrsfilmen: spännande, engagerande, rolig och lite fantastisk. Logiken slängs ut genom fönstret under första rullen och åskådaren ombeds att för två timmar leva i en värld med egna lagar. Detta är naturligtvis vad film egentligen handlar om.”

HE