Rok Spokonjnego
Regi, manus: Krzysztof Zannussi.
Foto: Slawomir Idziak.
Klipp: Marek Denys.
Ljud: Wieslaw Dewmbinski.
Arkitekt: Janusz Sosnowski.
Musik: Wojcich Kilar.
Produktion: PRF ”Zespoly Filmowe” — Zespol Filmowy ”Tor”, i samarbete med Regina Ziegler Filmproduktion, Teleculture, Poen, Västtyskland, USA 1984.
Skådespelare: Maja Komorowska (Emilia), Scott Wilson (Norman), Hanna Skarzanka (Emilias mor), Eva Dalkowska (Stella), Vadim Glowna (Herman), Daniel Webb (Davis, Normans kollega), Zbigniew Zapasiewicz (Szary), Tadeusz Bradexki (tolken), Jerzy Nowak (engelsk läkare), Jerzy Stuhr (Adzio), Halina Slonica (sångerska), Wieslaw Michnikowski (prästen), Miroslaw Gaweda (klosterpojken), Halina Labornarska (abbedissan), Zofia Rysiona (syster Stolk), Gustaw Lutkiewicz (konditoriägaren), Daria Trafanskowska (Davids flickvän), Janusz Gajos, Marek Kondrat, Marcin Tronski (husplundrare).
Svensk premiär: 27/3 1987, Hagabion, Göteborg.
Längd: 110 minuter.
En film tolkas aldrig utan påverkan av faktorer som ligger utanför själva filmen. Mängder av, ibland triviala, faktorer bidrar till vår uppfattning och analys av filmen. När man ser filmer från vissa länder är det förmodligen omöjligt att vara opåverkad av det man vet om landet ifråga. Nya filmer från Polen blir självklart en kommentar till tillståndet i landet. De kännetecknas av en desperation och en svartsyn som återspeglar det både andliga och materiella förfall som länge präglat Polen. Om denna tendens inom den moderna polska filmen nu kommer att ändras återstår att se. Krzysztof Zanussi har under senare år framstått som en av de främsta polska filmregissörerna. Han har fler likvärdiga kolleger, som Feliks Falk och Krzysztof Kieslowski, som man gärna skulle se mer av. Att tala om en ”Polsk våg” är överdrivet. Framstående filmskapare som arbetar på samma plats vid samma tid är ofta så individuella att det är svårt att bunta ihop dem i någon gemensam våg.
Zanussi har en gedigen universitetsutbildning, han har bland annat studerat filosofi. Han började studera film, och har examen vid filmskolan i Lodz, och började göra film på 60-talet. Han ahr varit ganska produktiv och gjort film i flera länder. En del av hans filmer har visats i svensk TV. Den enda av hans filmer, förutom Den tysta solens år, som gått på biografer i Sverige är det i USA inspelade rånardramat Den perfekta kuppen (1974). Bland Zanussis kommande filmprojekt finns en film om drottning Kristina med Lena Olin.
Den tysta solens år handlar om två vilsna människor som möts i Polen efter kriget. Norman är en amerikansk soldat som plågas av grymma minnen från krigsfångenskap. Han är med om att utreda krigsförbrytelser. Scenerna med uppgrävda massgravar har en kuslig aktualitet. Zanussi förnekar att det finns något samband mellan dessa scener och de ommstridda officersmorden i Katyn. Norman möter Emilia, en polska som tar hand om sin gamla mor och försöker klara livet. De två har inget gemensamt språk, men de blir ändå förälskade. Detta kan låta banalt, men det finns inget banalt i Zanussis sätt att berätta sin historia.
Om inspelningen berättar Zanussi i en intervju 1986: ”Du vet att Den tysta solens år var den första internationella co-produktionen som gjordes i Polen efter undantagstillståndet. Den gjordes med amerikaner och det uppstod en hel del speciell uppståndelse. Vi fick tillgång till walkie-talkies som anses, liksom xeroxapparater, likvärdiga med maskingevär, de farligaste uppfinningar som finns. Så vi hade två polismän som hade hand om dessa walkie-talkies hela tiden. De hade dem i sina händer och övervakade alla försök till privata konversationer. Jag bad mina medarbetare hundra gånger att uppföra sig och enbart tala om viktiga saker. Men vi måste ofta tala med de amerikanska skådespelarna via walkie-talkie.
Slutligen, efter alla dessa försiktigheter om främmande NATO-medlemmar närvarande i militär uniform på polskt territorium, upptäckte vi att vi fanns på samma frekvens som sovjetiska militärer som arbetade med raketer i en skog nära inspelningsplatsen. Så det förekom konversation på engelska och en del ryska på samma frekvens. Det var antagligen mycket hemligt. Sedan reagerade någon och våra walkie-talkies beslagtogs. Vi fick inte använda dem mera, utan förklaring, inte förrän någon upptäckte att de störande rösterna faktiskt var ryska.”
Den tysta solens år bemöttes relativt respektfullt av svenska kritiker, även om en och annan sur röst hördes. Filmens drömska slutscen kritiserades av flera kritiker, den ansågs onödig och påklistrad. Men denna kritik missar en väsentlig dimension i själva berättelsen, och begränsar förståelsen av Emilia. Hennes drömmar har hämtat näring bland annat ur John Fords västernfilmer från den storslagna Monument Valley. Detta är en kommentar av Zanussi till ”Filmens” funktion på ett djupare plan, den kan hjälpa till att göra livet uthärdligt. En annan polack, Roman Polanski, har i sina memoarer omvittnat vilken oas biobesöken och upplevelsen av amerikansk filmvar för honom under uppväxten i det kommunistiska Polen.
HE