Doktor Glas

”Moralen hör till husgerådet, inte till gudarna. Den skall begagnas; den skall inte härska. Och den skall begagnas med urskillning, med lite saltkorn.” [Doktor Glas/Hjalmar Söderberg]

Filmatiseringar av litterära verk är som alla vet problematiska. Litteraturen är ett konstnärligt medium, och filmen är ett annat. Men de har även något gemensamt. Det går att rent empiriskt belägga genom att ta en titt i filmhistorien. Många filmer är baserade på litterära förlagor. Så frågan om det skall ske filmatiseringar av böcker är ju redan med ja besvarad. Återstår då att försöka besvara frågan hur filmatiseringar skall gå till. Ett sätt är att filmmakarna underordnar sig den litterära texten, mer eller mindre totalt. Man försöker man att flytta över orden till bilder, men hela tiden bevara texten som en utgångspunkt. Denna metod får inte drivas för långt så att man bara visar bilder som är mer eller mindre intetsägande medan någon läser den litterära texten på ljudbandet. En annan metod är att förhålla sig fritt, ibland mycket fritt, till texten. Den är i bästa fall en utgångspunkt för diktande i bilder. Även denna metod har sina risker, då man kan spåra ur helt och enbart åka snålskjuts på det intresse som finns för den ursprungliga texten.

I de filmatiseringar som har företagits av Hjalmar Söderbergs böcker har båda metoderna använts, och med både lyckat och katastrofalt resultat. Ett exempel på den andra metoden är Carl Th Dreyers Gertrud (1964), ett fascinerande stycke filmdikt, men mycket mer Dreyer än Söderberg. Ett lyckat exempel på den trogna metoden är Rune Carlstens film Doktor Glas.

Svensk Talfilm hade under 30-talet inte det bästa rykte. Man gjorde mest lustspel och militärfarser. På 40-talet fick man konstnärliga ambitioner och producerade några filmer av större dignitet.Bolaget återvände snart till sin tidigare produktionsprofil och uppnådde med Åsa-Nissefilemerna en åtminstone publikt stor framgång.

Våren 1941 meddelade bolaget att Söderbers roman skulle filmas med Karin Ekelund och Anders Henrikson, den senare skulle även vara regissör och manusförfattare. Under sommaren var manuset klart och det godkändes av Söderberg. Inspelningsstarten förlades till hösten. Men nu greps bolaget av tvivel på filmens moraliska innehåll. Manuskriptet förhandsgransakdes av censurchefen Gunnar Bjurman som avrådde från filmatisering. Projektet lades på is och de tänkta skådespelarna fick andra uppgifter. Manuset omarbetades av av Lars Tessing och Talfilms habile manushopsvängare Torsten Lundquist. Rune Carlsten kom in som regissör, enligt vad han själv uppgav på Söderbergs egen önskan. Carlsten var gift med en av Söderbergs döttrar. Filmen spelades in under sommaren 1942 i Stockholm, där man bland annat rekonstruerade Vattenbutiken i Kungsträdgården, där den avgörande handlingen sker.

När man ser filmen kan man undra över vad det var censuren hade att invända mot. Filmen Doktor Glas är en trogen överflyttning av Söderbergs roman. Det som ända sedan romanen kom ut 1905 har varit den moraliska stötestenen för många finns kvar i filmen. Mordet på pastor Gregorius och att gärningsmannen tycks gå fri finns kvar. Det är nästan omöjligt att tänka sig en filmatisering där detta tagits bort. Man kan sörja över att Anders Henrikson inte fick göra filmen, denne en av svensk films störste skådespelare hade naturligtvis blivit en utomordentlig Dr Glas. Men Georg Rydeberg gör en av sina bästa prestationer, hans smetiga förste-älskar-manér är mycket nedtonat och han är rätt fysiska typ för rollen. Irma Christensson som Helga Gregorius är även hon mycket bra. Hennes dämpade spelstil där man anar en mindre vulkan under den polerade ytan fungerar effektivt i rollen. Hon hade säkerligen blivit en mycket bra Hitchcockblondin. Regissören Carlsten lyckas med sitt sliskiga porträtt av den vedervärdige prästen göra Glas’ gärning förståelig och Helgas äckel helt följdriktigt.

Hur Dr Glas och hans handling skall tolkas är något som diskuterats mycket inom Söderbergforskningen. Det är ett kriterium på litterär storhet; man blir inte färdig med verket. Efter läsning av boken, eller efter att ha sett filmen, funderar läsaren/åskådaren vidare. De mörka insikter i den mänskliga naturen som romanen har, har av många förskräckt avvisats. Men här finns en av Söderbergs storheter, utan att vara sensationslysten väjer han inte för dessa drag hos människorna. Om man skall vara ärlig och titta djupt in i sin egen själ, vem har inte någon gång funderat på et perfekt mord på en vedervärdig och förhatlig person, exempelvis en filmkritiker? Det finns många att välja på.

HE