Beyond a reasonable doubt
Regi: Fritz Lang.
Regiassistent: Maxwell Henry.
Producent: Bert E Friedlob.
Manus: Douglas Morrow.
Foto: William Snyder.
Format: RKO-Scope.
Art director: Carroll Clark.
Dekor: Darrell Silvera.
Musik: Herschel Burke Gilbert.
Sång: "Beyond a Reasonable Doubt" - av H B Gilbert och Alfred Perry.
Klipp: Gene Fowler jr.
Prod: RKO Teleradio Pictures 1956.
Skådespelare: Dana Andrews (Tony Garret), Joan Fontaine (Susan Spencer), Sidney Blackmer (Austin Spencer), Philip Bourneyf (Thompson), Barbara Nichols (Sally), Shepperd Strudwick (Wilson), Arthur Franz (Hale), Robin Raymond (Terry), Edward Binns (Lt Kennedy), William Leicester (Charlie Miller), Dan Seymour (Greco), Rusty Lane (domaren), Joyce Taylor (Joan), Carleton Young (Kirk), Trudy Wroe (hatt-flicka), Joe Kirk (betjänt), Charles Evans, Wendell Niles.
Längd: 80 minuter.
Fritz Lang hade, när han fick manuskriptet till kvällens film, funderat länge på vilken slags film han egentligen ville göra. Han var trött på filmer med sociala budskap – vem ville se sådant undrade han. Han frågade sig också vad det kunde bero på att människan var så totalt likgiltig för andra, så länge som det inte var frågan om att rädda sitt eget skinn. Han kände väl till fall där folk bevittnade mord på öppen gata utan att ens ringa till polisen – det kunde ju innebära att man var tvungen att vittna i domstolen, och det var ett oacceptabelt slöseri med tid. I själva verket, tänkte Lang, var folk inte intresserade att veta något om sig själva, och framför allt inte om andra. Basen för människans agerande är den djupt rotade personliga oärligheten, eller, för att citera Berthold Brecht: ”Människan är inte god. Människan är ond”.
Sådan var Langs sinnesstämning när han fick ögonen på manuskriptet till Falskt alibi. Detta manuskript fick Lang att fundera på en vital fråga,…
…Här bör den sluta läsa som är intresserad av att göra en resa i det okända, framför filmduken. I det följande kommer nämligen MÖRDAREN att avslöjas…
…nämligen om publiken skulle acceptera att den sympatiska hjälten i filmen under de allra sista minuterna visar sig vara den förfärlige mördaren. Frågan var dock, tänkte Lang vidare, vem som egentligen var den värsta — mördaren eller den skrupelfrie utpressaren som bara tänkte på att få in så mycket pengar som möjligt, och inte skänkte en tanke åt om detta skulle kunna innebära slutet på vår huvudpersons hela karriär?
Eller är kanske mördarens fästmö den värsta av dem alla? Hon lämnar en man som har begått ett mord, det är möjligen begripligt, men samtidigt förråder hon honom och överlämnar honom till ”rättvisan” för att han skall bli stekt i elektriska stolen. Gör man så?
Eller är kanske journalisten ännu värre? Han som är kär i mördarens flickvän, och ser till att undanröja sin rival… Detta var det problem som Lang ville undersöka, och han undrade länge om han hade lyckats. Egentligen var han inte särskilt intresserad av personerna som sådana, utan mer av ämnet. Han hade alltid varit fascinerad av skuld och oskuld, och återkom ofta i sina filmer till frågan vad som egentligen var vad. Dock hade han med all säkerhet en gång för alla bestämt sig för att Brecht hade rätt – människan är ond.
LJ