Familjen

Ettore Scola är född i Trevico, en mycket liten stad i södra Italien sex mil öster om Neapel.

Han studerade klassiska språk innan han tog en examen i juridik i Rom. Efter det började han arbeta som journalist. Redan som 14-åring hade Scola skickat teckningar till den satiriska veckotidningen Marco Aurelio. Scola fortsatte under studietiden att skicka artiklar och karikatyrer till olika tidskrifter. Det var i och med samarbetet på Marco Aurelio som Scola kom i kontakt med Furio Scarpelli och Ruggero Maccaro, blivande medförfattare. På samma redaktion arbetade ett annat blivande filmgeni vid namn Federico Fellini.

I början av 50-talet började Scola skriva filmmanus, själv eller tillsammans med Maccari och Scarpelli. De producerade omkring sjuttio manus, hälften under eget namn. En hel del var lustspel åt den berömde italienske komikern Toto.

1964 regisserade Scola sin första film Lättsinne till tusen (Se permettete parliamo di donne) med Vittorio Gassman i huvudrollen. Gassman har, liksom Nino Manfredi och Marcello Mastroianni, medverkat i många av Scolas filmer.

Allt detta tecknande under 40–50-talet har hjälpt Scola som manusförfattare. Det är oftast den tecknade bilden som får beskriva rollens personlighet eller lösa filmtekniska problem.

När Scola skriver eller rättare sagt ritar sina manus utgår han aldrig från en speciell skådespelare, det kommer allt eftersom historien byggs fram. Ofta har det blivit Mastroianni och Gassman som Scola sett som passande.

Han använder sig helst av kända skådespelare men de får vara beredda på att spela roller som är raka motsatsen till deras vanliga filmimage. Sophia Loren, glamorös sexbomb, fick t ex spela utsliten sexbarnsmor i filmen En alldeles särskild dag 1976.

Scola säger sig arbeta med tre olika teman: ”Vänskap”, ”Minnet av det förflutna” och ”De små i samhället”. Till det senare hör väl filmen Fula, skitiga och elaka (Brutti, sporchi e cattivi 1975) som visades i Uppsala under hösten 1989. Det är en satir över fattigdomen och de fattiga människornas liv i ett slumområde utanför Rom.

Ettore Scola har även gjort en hel del dokumentärer bl a åt italienska kommunistpartiet (Scola är själv kommunist) som t ex Trevico — Turino, viaggio nel Fiat-nam. Den skildrar problem som uppstod i och med den stora uppflyttningen av syditalienare till de stora industristäderna i norr.

Det stora internationella genombrottet kom med filmen Vi som älskade varann så mycket 1974. Sedan följde rosade filmer som En alldeles särskild dag 1976, Terrassen 1979, Kärlekspassionen 1981, Natten i Varenne 1981, I afton dans 1983, Macaroni 1985.

Den sistnämnda handlar om återupplivandet av en vänskap mellan två män som varit skilda i 40 år.

Historien om Familjen börjar vid sekelskiftet. Släkten ställer, i inledningsscenen, upp för fotografering till minne av lille Carlos dop. Filmen lämnar sedan aldrig våningen.

Till en början familjen stor och bullrig, farfar, fastrar, hembiträden som rumsterar och barn som härjar omkring. Men med tiden minskar familjen. De blir färre och färre. Dagens moderna levnadssätt ödelägger lägenheten. Mot slutet blir huvudpersonen, precis som hos oss idag, ensam kvar. Barn och barnbarn har inte tid med den gamle. Den självklara familjesammanhålningen spricker.

Under tidens gång i filmen passerar två världskrig och fascismen tar över och faller. Detta får vi veta via den skrällande radion, via familjemedlemmars besök och diskussioner vid köksbordet. Men allt detta tycks mig inget verkligt hot mot dem inne i våningen. Det är något som bara händer därute!

ChA