Inkräktare i stoftet

Ur Filmstudions program för 6/10 1956:

Clarence Brown (f 1890) kom till Hollywood redan 1915 och hör alltså till veteranerna. Med sin stora men opersonliga virtuositet blev han den typiske Hollywoodregissören på 20-talet, vars regi främst syftade till att framhäva stjärnornas typ och sex-appeal. Han regisserade först Norma Talmadge och sedan Valentino i dennes sista film Svarta örnen innan han blev Greta Garbos älsklingsregissör. Det stora genombrottet för dem båda blev Åtrå (The Flesh and the Devil 1926), ”en beundransvärt säkert regisserad film, läcker som bild, pregnant som miljöstudie, sensitiv i sin sinnlighet” (Waldekranz). Brown regisserade ytterligare sex Garbofilmer, bl a hennes första ljudfilm Anna Christie och Anna Karenina, som visades i Uppsala förra säsongen.

Av Browns senare filmer kan nämnas Ljuva ungdomstid efter O’Neill och den poetiska, äktamerikanska Vi människor (1943) samt dagens film. I Inkräktare i stoftet är det inte längre fråga om stjärnspel och glamour, Brown har avstått från alla ytliga effekter och ansträngt sig att fånga Faulkners miljö, stämning och människor genom att minutiöst överföra hans detaljrikedom till film. Faulkners bok är en analys av det personliga, nedärvda och intellektuellt förvärvade komplex av känslor, associationer och fördomar som skapar sydstatarens attityd mot negern, men den är också en spännande kriminalhistoria. Brown har inte låtit handlingens spänning skymma problemet och karakteriseringen och har därigenom skapat en av de mest kompromissfria och nyanserade problemfilmer vi har fått från Hollywood. Det ovan citerade omdömet om Åtrå kan gälla också för Inkräktare i stoftet.

JB