Jakten på skattesmitarna

Japansk film förekommer inte särskilt ofta på svenska biografer och japanska filmregissörer är tämligen okända i Sverige om man undantar Kurosawa. i kväll har Filmstudion glädjen att presnetera en japansk regissör, nämligen Juzo Itami, och en film somtidigare inte visats i Uppsala: Jakten på skattesmitarna, en lämplig titel så här i deklarationstider.

Juzo Itami föddes 1933 i Kyoto och hans far var Mansahu Itami, en av Japans pionjärer vad gäller filmregi. Juzo utbildade sig som reklamtecknare och har också verkat som skådespelare innan han själv började regissera film. Bland annat medverkade han i Nicholas Rays 55 dagar i Peking, Richard Brooks Lord Jim samt filmer av Kon Ichikawa och Yoshimitsu Morita. Juzo Itami har även gjort sig ett namn som författare och en av hans böcker, ”Listen Woman!”, har sålts i över 1 miljon exemplar i Japan.

Han var över 50 år när han började regissera film själv. Han lär ha sagt att ”ens fars yrke är som ett stort berg som häver sig framför en. Det tog mig 50 år att vilja klättra upp på det berget också.” De tidigare filmerna var Begravningen och den i svensk TV visade Tampopo — nudlarnas drottning.

Jakten på skattesmitarna är Ikamis tredje långfilm och materialet till den har han samlat in genom att intervjua allt från höga byråchefer inom skatteverket och bankdirektörer till lokala skatteinspektörer och deras ”offer”. I denna film kunde han dock bara använda ungefär 10% av allt material han fick fram. I konsekvens därmed så har han även gjort Jakten på skattesmitarna 2, en film som visats på bl a London Film Festival men ännu inte kommit till Sverige.

Skatteflykt är en populär fritidssyssla i Japan, särskilt bland de rovgiriga hyreshajarna som tillsammans med politiker, gangsters och stora affärsföretag drivit upp Japans tomtpriser till de högsta i världen. Men det är inte bara miljonärer som luras och försöker roffa åt sig mer än lovligt tack vare luckorna i den japanska skattelagstiftningen; små butiksägare, spelhallsföretagare, restaurangägare, läkare och en mängd laglydiga medborgare har blivit experter på att lura systemet. För att slå ned denna våg av laglöshet finns en statlig skattepolis, som går fram som rena stormtruppen.

Det finns varken hjältar eller hjältinnor i filmen även om man i centrum av handlingen finner en kvinnlig skattmas, vars omåttliga nit för att fylla statskassorna knappast överträffas av skurkarnas egen list.

Handlingen kretsar alltså kring den energiska kvinnliga skattmasen Ryoko Itakura och hennes jakt på den skrupelfrie motellägaren Hideki Gondo, urtypen för hans gelikar om man undantar haltandet.

Katt- och råttajakten mellan dessa två och deras respektive allierade på film ligger dock inte långt från verklighetens skattejakt i Japan. Filmen blev en stor succé i Japan. Här i Sverige var kritikerna övervägande positiva. Sven E Olson i Arbetet skrev bland annat:

”Jakten på skattesmitarna är nämligen en lika spännande som festlig mix av thriller, burlesk fars och politisk satir. Den ger, mitt i sina överraskande situationer och sina dråpliga skildring av besattheten på skattejaktens ömse sidor, också ett otal drabbande bilder av ett ssamhälle där materialismen och karriärismen ersatt grundläggande värden som närhet och ömhet. Det gör både taxeringsintendenten och skurken snarare till offer än till jägare. Jakten på skattesmitarna blir därmed en lurigt roande film om djupt oroande och spridda samhällsfenomen. Snacka om galghumor.”

Bernt Eklund i Expressen: ”Jakten på skattesmitarna är [Itamis] tredje film och jag är inte säker på att den är den bästa, men den är definitivt bra nog. En skrattspegel som utan elakhet men me åtskillig värme riktas mot skälmar och hederskvinnor lika.” Jan Aghed, Sydsvenskan slutade sin recension med dessa ord: ”Men visst är det en prestation av Itami att göra en så pass snärtig humoristisk thriller och underhållande värderingskonflikt av ett så torrt och entonigt ämne som skatteindrivning.”

LH