Korta möten

Valentina ägnar sig åt kommunalpolitik, hon bekymrar sig om folks bostadsproblem. I hennes eget hem saknas något för det mesta — hennes man Maksim. Han är geolog och ständigt ute på uppdrag i otillgängliga trakter.

En dag kommer den unga Nadja från landet och får jobb som hembiträde hos Valentina. Vet någon av dem om att det är samme Maksim de båda älskar?

Låter det här som en samhällsomstörtande intrig? Tydligen var den tillräckligt farlig för att Korta möten skulle vara förbjuden i tjugo år efter sin tillkomst 1967. För manus, regi och huvudrollen som Valentina svarar Kira Muratova, som nu när hennes filmer har börjat visas visat sig vara en av de större begåvningarna inom sovjetisk film.

Kanske ligger hennes farlighet i att hon skildrar vardagen i Sovjet så som den är, lågmält och exakt i alla detaljer? Eller kanske det helt enkelt är att hon skildrar denna triangel av utåt välartade medborgare som privatpersoner, inte som idealiserade representanter för framåtskridande och samhällsbyggande?

Eller var det till och med omstörtande att inte vara högljudd och propagandistisk, att istället anslå en stillsamt vemodig tjechovsk ton, i så bjärt kontrast den officiella framtoningen av styrka och kraft?

Ytterligare en film av Kira Muratova har haft svensk premiär, Ett långt avsked, och hennes Bland de grå stenarna och Asthenia kan vara på väg hit.

Några pressröster:

”Korta möten är en märklig film. Den är inte ett rasande triangeldrama, ej heller ett folkligt lustspel. I stället är den en vemodig ballad om könsroller, en både enkel och komplicerad berättelse om enkla och komplicerade känslor. Framför allt är den en film om kvinnors längtan, vilsenheten och utsattheten är utsökt uttryckt av två goda skådespelerskor i den enas regi.” [Bernt Eklund, Expressen 10/1 1989]

”Kira Muratova spelar själv politikern på ett övertygande sätt. Och med Vladimir Vysotskijs geolog som sjunger kraftfulla visor med politiska undertoner får vi på köpet ett filmdokument över den legendariske artisten. Vad mer kan begäras? Med Korta möten har Fågel Blå [och nu Filmstudion!] fått ett ryssnummer som får det mesta på repertoaren att verka mediokert och barnsligt!” [Hanserik Hjertén, DN 10/1 1989]

NB