Lady and the Tramp
Regi: Hamilton Luske, Clyde Geronimo, Wilfred Jackson.
Regi - animation: Milt Kahl, Franklin Thomas, Oliver Johnston jr, John Lounsbery, Wolfgang Reitherman, Eric Larson, Hal King, Les Clark.
Berättelse: Erdman Penner, Joe Rinaldi, Ralph Wright, Donald Da Gradi, baserat på en berättelse av Ward Greene.
Musik: Oliver Wallace.
Orkestrering: Edward H Plumb, Sidney Fine.
Körarragemang: John Raring.
Film editor: Donald Halliday.
Ljud: C O Slyfield.
Ljudupptagning: Harold J Steck, Robert O Cook.
Specialeffekter: Ub Iwerks.
Sånger: "He's a Tramp", "La La Lu", "Siamese Cat Song", "Peace on Earth", "Bella Notte" av Sonny Burke och Peggy Lee.
Längd: 75 minuter.
Premiär: 1955. Filmad i Technicolor. Prod: Buena Vista 1955.
För sin första tecknade långfilm sedan Peter Pan valde Disney en historia av Ward Greene som på orginalspråket heter ”Lady and the Tramp”. Han förklarade senare att valet bl a berodde på att det var möjligt att utveckla historien nästan precis som man ville, vilket inte är fallet när man arbetar med mer kända klassiska berättelser, som t ex Snövit, Törnrosa etc. I det här fallet kunde man förändra, förstora, eliminera och förbättra utan några sådana hänsynstaganden. Inget var heligt, och Disneys tecknarteam såg detta som en stor befrielse.
Resultatet av denna frihet blev en väl genomarbetad och mycket njutbar långfilm, något som inte minst beror på formatet (Cinemascope) vilket medgav mycket omfattande, stämningsskapande bakgrunder. En intressant skillnad i att arbeta med detta format jämfört med det vanliga, är att figuerna rör sig och inte bakgrunderna. I normalformat brukar man nämligen låta de tecknade figurerna röra sig på en fläck, mot en rörlig bakgrund. I Cinemascope blir därmed klippen färre, och fler figurer kan visas samtidigt.
Hela filmen strävar i ovanligt hög grad (för att vara Disney) efter något slags realism, både i bakgrunder och detaljarbete — detta har väl både för- och nackdelar, kan beundras men tar samtidigt bort något av glädjen just med animeringen. Den totala visuella friheten i t ex Fantasia är långt borta. Historien berättas från en hunds synvinkel — människorna visas sällan särskilt detaljerade, även om de har viktiga roller i vissa nyckelsekvenser.
De flesta av filmens bästa scener är knutna till sånger (vilket inte minst belyses av Disneyprogrammet på julafton), lägg t ex märke till siameskatternas roliga sång.
Kritiken i USA var till att börja med förvånansvärt kallsinnig. NEW YORKER menade t ex att historien var alltför sentimental, samt att formatet förvandlade hundarna till flodhästar. Andra kritiker var tveksamma till om filmen verkligen var lämplig för barn, men det är ju en kritik som Disney alltid har fått leva med. Publiken var dock entusiastisk, och filmen blev en stor kassasucce, något som behövdes eftersom den naturligtvis var inte billig att göra — den kostade närmare 4 miljoner dollar (vilket inte var så litet 1955) och tog tre år att producera. Den följdes fyra år senare av Snövit — en film som i Disneys drömmar var den slutgiltiga tecknade långfilmen. Men det är en helt annan historia.
LJ