Lågor i dunklet

Lågor i dunklet var Hasse Ekmans tredje långfilm och ännu en framgång efter de publikt och kritikermässigt väl mottagna succéerna Med dej i mina armar (1940) och Första divisionen (1941). Under sin långa regikarriär 1940–1964 växlade Hasse Ekman flitigt mellan olika genrer, både lättare komedier och tyngre psykologiska dramer. Lågor i dunklet tillhör den senare kategorin och är en skildring av en pyromaniskt lagd internatskolelärare.

Liksom i Hets två år senare spelar Stig Järrel här med bravur en sadistisk latinmagister. Själva skildringen av internatskolemiljön baserade Ekman till en stor del på sina egna minnen från Sigtunainternatet. I sina memoarer ”Den vackra ankungen” har Ekman berättat hur historien fick en kuslig aktualitet redan under inspelningen, som inleddes hösten -41. En lång och mycket omskriven mordbrandsserie började nästan samtidigt i Örebro, vilket förvisso gav en hel del publicitet inför filmens premiär, men även fick censuren att allvarligt överväga huruvida filmen skulle kunna tänkas att uppmuntra potentiella mordbrännare i deras gärning.

Följden blev att censuren, efter en lång betänketid som tvingade filmbolaget att uppskjuta premiären, med stor tvekan släppte filmen fri, men förkortad med nära tre minuter. Klippen inverkade emellertid varken konstnärligt och handlingsmässigt på det färdiga resultatet, som mottogs mycket väl. Speciellt Stig Järrels insats överraskade många, då han för de flesta var känd främst som komediskådespelare: ”Det är en styv studie, där skådespelaren liksom koncentrerat spelet i den nervösa, osäkra opålitliga blicken.” [DN] ”Den svenska filmsäsongens märkligaste prestation.” [Stockholms-Tidningen]

Även filmen som helhet imponerade: ”Det är en stark spännande svensk kriminalfilm, men inte efter vanlig mall, utan en aktuell studie i brottslingspsykologi: ett försök att klarlägga vad som kan ligga bakom tidningarnas täta mordbrännarnotiser.” [StT] ”I olikhet med de flesta andra svenska filmer har människorna här inte blivit klichéer. Man tycker sig ha mött dem allesammans, alltifrån den farbroderlige rektorn, den fjällbitne biologimagistern och den olycklige latinläraren ner till pojkarna på deras rum, upptagna av sina beniga skrivningar och första oskyldiga förälskelser. Inte minst anmärkningsvärd är den lyckade utformningen av de kvinnliga rollerna.” [DN]

BB