Moskitkusten

Det kan vara farligt att läsa recensioner. Särskilt för recensenter. Exempel på vad det kan leda till får man om man t ex läser igenom klippen om Peter Weirs film Moskitkusten.

Moskitkusten är en filmatisering av Paul Theroux’ roman. Den är ett slags fabel, en mörk fabel om vår civilisation, om det omöjliga i att leva i den, om det omöjliga i att fly från den. Ett genomgående tema i Peter Weirs filmer har varit just civilisationsklyftor, ofta har de handlat om en person som hamnat i kläm mellan två kulturer. För Weir har detta varit en teknik som gör det möjligt att låta publiken identifiera sig, på det traditionella Hollywoodviset, med en hjälte som han sedan låter glida ut ur den för publiken invanda kultursfären. På så sätt har han varligt tagit med sig publiken ut ur vardagsblindheten, nu kan han visa upp vår absurda civilisation så som den ser ut utifrån.

Det säkert behärskade, men helt traditionella, filmberättandet, genrekonventionerna, valet av skådespelare kända från populära äventyrsfilmer — allt detta använder han som agn för publiken. Och när den väl nappat på kroken kan han göra vad han vill med den. Peter Weir är ett av de främsta samtida exemplen på hur man kan verka helt inom den breda, kommersiella underhållningsfilmen och samtidigt åstadkomma konstverk av vikt som har något att säga.

Men betet är avpassat för publiken. När filmen, som filmer alltid måste, skall bedömas professionellt, när den skall brytas ned i sina beståndsdelar, när delarna skall mätas och kontrolleras så att de stämmer med normen, med de analysmodeller som fastslagits, kan problem uppstå. Av de enskilda delarna att döma rör det sig ju om kommersiella filmer. Där finns ingen tydlig stämpel ”ART! HANDLE WITH CARE!”. Men ändå är det något som inte riktigt stämmer med industristandarden för säljande film. Weirs filmer är ambivalenta, inte klara och tydliga, rätt och fel, indianer och vita. Filmerna är inte självklart och obrottsligt lojala med sin tilltänkta publik, vi stryks inte alltid medhårs. Värst av allt — filmerna har inte alltid entydigt lyckliga slut, det räddande kavalleriet kommer inte alltid inridande i slutscenen.

I USA fick Moskitkusten mycket riktigt ljummen kritik. Tydligen tyckte man det borde vara både mer action och mer psykologi. Mallarna är mycket snäva för hur en film skall vara uppbyggd och hur psykologin skall vara konstruerad för att en film skall bli godkänd. Moskitkusten var inte tillräckligt tydlig och tillrättalagd. När filmen kom till Sverige hade naturligtvis ledande kritiker redan läst vad amerikansk press hade att säga och de njaiga, hummande, brasklappiga recensionerna fanns redan klara i deras hjärnor.

Vad föranleder denna typ av synkrona reaktioner hos filmbedömare? Grunden ligger nog i att filmen, fortfarande, är en föraktad konstart. De som ändå ansluter sig till den, som finner att konstarten berikar deras liv, drabbas därför ofta av en tendens till isolationism, av kåranda. Man sluter sig samman i kotterier ägnade att bekräfta de egna åsikterna. Man vill hävda och berättiga konstarten genom att bygga upp en akademism, där filmer bedöms efter hur pass lika de är en tänkt ”idealfilm”, som funnes det en rikslikare för god film, bevarad i ebenholzbox i Filminstitutets djupaste, temperaturstabilaste valv.

Man måste respektera deras ursprung som filmälskare, men konstformen film vore mer betjänt av öppnare sinnen, en gränslösare syn på konst och konsthantverk. Man borde kunna acceptera filmer med mer varierande konstnärliga uttryck och syften, liksom skilda kritiska hållningar och infallsvinklar. Människor och kulturer är olika, därmed också reaktionen på ett konstverk. Kan konsensus nås torde verket vara sedan länge avlidet.

Det ironiska är att detta sätt att bemöta det som inte passar i mallen är ett utslag av precis den kulturkonflikt Peter Weir ständigt återkommer till i sina filmer.

Det kan därför vara uppfriskande att avsluta med ett recensionscitat som tycks visa på en syn på filmkonsten som självklart likvärdig med andra kulturyttringar:

”Weirs diskussion av både civilisationens villkor och av förhållandet mellan natur och kultur gestaltas med en episk bredd och kraft och, framförallt, en konstnärlig intelligens som har få motstycken i dagens filmkonst. Han visar att filmen numera är romanens naturliga arvtagare som det episka mediet. Det vore fel att säga att filmen Moskitkusten överträffar romanen, men nog tycks det i alla fall som om den har fått sin definitiva tolkning i Peter Weirs film.” [Carl Rudbeck, SvD 20/2 1987]

NB