Peeping Tom

”Det enda tillfredställande sättet att göra slut på Peeping Tom skulle vara att skotta över den och snabbt spola ner den i närmaste kloak. Även efter detta skulle stanken bestå.” [Derek Hill i Tribune 29/4 1960]

Michael Powell och Emeric Pressburger utgjorde under lång tid ett berömt produktionsteam, The Archers, inom den engelska filmen. Mellan 1939 och 1956 gjorde de en rad filmer som nu anses tillhöra det bästa inom engelsk filmkonst, även om uppskattningen från kritiker när filmerna gjordes inte alltid var så stor. Deras kanske mest kända film är baletthistorien De röda skorna (1948). Vid mitten av 50-talet upphörde samarbetet. Deras gemensamma produktion vore naturligtvis värd en ordentlig serie i Filmstudions regi, men tillgången på filmer är obefintlig, så vi visar en av Powells ”egna” filmer. Powell blev tidigt intresserad av film och sökte sig till filmindustrin, där han arbetade sig uppåt. På 20-talet arbetade han bland annat på några Hitchcockfilmer. Under 30-talet regisserade han en mängd lågbudgetfilmer och lärde sig hantverket ordentligt för att slutligen ta steget över till större prestigeprodukter.

Peeping Tom är en film som sätter igång en massa impulser till tolkningsförsök hos åskådaren. Risken för att spåra ur eller övertolka är uppenbar. Filmen är full av filmreferenser, somliga anser att detta är det enda kriteriet på en bra film, desto fler hänvisningar till andra filmer desto bättre film. Mordmetoden som används i filmen är en del av kamerautrustningen och ger associationer till freudianska tolkningar av avlånga föremål.

Det går även att läsa in rent personliga saker i filmen, på så sätt att dessa skulle ge lösningar på Powells personliga ”gåta”. Han spelar själv den experimenterande fadern och Mark som ung spelas av Powells egen son. Film är också delvis inspelad i Powells eget hus. Powell säger själv att han alltid varit i det närmaste besatt av filmen. Hans memoarer heter ”A Life in Movies” (1986) och där är han ganska förtegen om Peeping Tom, en film som hade stor betydelse i hans filmiska liv. Den storm som bröt ut efter filmens premiär gjorde i det närmaste slut på Powells karriär som filmskapare. Citatet ovan är bara ett av många liknande. Hur pass medvetna Powell var om det farliga i att fly från verkligheten och in i fiktionens värld är också en intressant fråga. Det enda viktiga och relevanta är det som ses genom kameraögat. Denna inställning är nog något som alla filmintresserade ibland grubblar över.

Peeping Tom totalförbjöds 1960 av den svenska censuren. Detta förbud varade i tolv år tills den hade premiär 1973. Den hade då uppnått en viss ryktbarhet genom visningar på filmklubbar. Yngre svenska filmkritiker, bland annat Jonas Sima, kämpade för att filmen skulle frisläppas, medan en svensk filmcensor formulerade följande motivering för totalförbudet: ”Jag är inte helt övertygad om att filmen inte under vissa omständigheter skulle förleda någon individ till liknande förbrytelser.”

I dag förefaller en del av uppståndelsen kring Peeping Tom svårförståelig. Powell, och Pressburger, var aldrig några kritikernas gunstlingar. Detta kan nog delvis förklaras med att deras filmer inte passade in i de stelbenta ramar som gällde för hur en ”riktig” film skulle se ut. Kritikerna hade som ideal rysk revolutionär film och den engelska dokumentärfilmen. De som ville något annat, exempelvis betona det fantastiska, drömska och fantasifulla som filmen även kan ge fick mycket lite förståelse från kritikerna. Ett av Powells ideal var Walt Disney.

Peeping Tom är en skräckfilm, och denna filmgren har heller aldrig stått högt i kurs hos professionella tyckare; skräckfilm är enbart ytliga effekter och saknar allvarligt innehåll. Den svidande kritiken mot inskränkta, och även grymma, vetenskapsmän som gör vad som helst i vetenskapens namn har inte mist sin aktualitet. Powells koppling mellan sexualitet och våld, och överhuvudtaget uppvisandet av det mänskliga känslolivets mörkare sidor är fortfarande svåra att svälja för många.

HE