Prästänkan

Carl Dreyer kom 1912 som manusförfattare till Nordisk Films Kompagni efter att tidigare ha arbetat som journalist. Under de följande sex åren kom han att skriva manus till 22 filmer, för att 1918 få regissera sin första egna film Presidenten. Två år senare fick han et erbjudande från Svensk Filmindustri att helt efter eget huvud göra sin tredje film – Prästänkan. Han hade tidigare under Nordisk Films varit bunden av deras krav på att handlingen skulle vara ”förlagd till nutid och utspela sig i högreståndsmiljö”.

Med ett manus byggt på en berättelse av den norske författaren Kristofer Janson, begav han sig till Lilehammer i Norge. Filmen kom att i sin helhet inspelas där i de Sandvigska samlingarna — ett skansenliknande bygdemuseum.

Handlingen utspelar sig på 1600-talet i en liten landsortsförsamling. En ny präst skall tillsättas efter den avlidne gamle. Tre kandidater har inställt sig i kyrkan för att göra varsin provpredikning inför församlingen. Den som tilltalar församlingen mest är den fattige Söfren, som kommit över fjället med sin fästmö Marit. Men då det visar sig att den som blir utsedd till präst i församlingen måste gifta sig med förre prästens änka ger Söfren och hans medkandidater upp spelet om prästtiteln. Av artighet följer dock Söfren den 80-åriga änkan hem till prästgården, där han känner lockelsen till denna välbärgade omgivning.

Inför utsikten att änkan ändå snart skall dö accepterar han att gifta sig med henne och under förespegling att Marit är hans syster får hon tjänst på gården som piga…

Hildur Carlberg, i rollen som prästänkan, dog endast några veckor efter inspelningens avslutande. Hon hade då medverkat i tre filmer. Den första var Ingmarssönerna av Viktor Sjöström och den andra Fiskebyk av Mauritz Stiller. Hon fick mycket beröm för sin rollgestaltning i Prästänkan: ”Det är vemodigt att slösa lovord på ett verk av en avliden, som icke nås därav, men inför filmgestalter sådana som Hildur Carlbergs prästänka måste man med tacksamhet erkänna filmen ofantliga kulturella betydelse som bevarare åt framtiden av en gången tids skådespelarprestationer.” [-une i SvD]

Carl Dreyer fick efter sex år, och lika många filmer, 1926 möjligheten att göra vad som skulle bli hans mästerverk — La Passion de Jeanne D’Arc (En kvinnas martyrium) tidigare visad ett flertal gånger på filmstudion.

Efter denna film blev han geniförklarad och hyllad av filmvärlden men han fick också rykte om sig att vara fanatiskt omedgörlig i sitt arbete som filmkonstnär, varför han fick svårt att hitta finansiärer till kommande projekt. 1964 gjorde han sin fjortonde och sista film Gertrud baserad på Hjalmar Söderbergs drama.

MN