Ringaren i Notre Dame

Huruvida vissa excentriska drag är en nödvändig förutsättning för att lyckas som filmregissör är en av filmforskningen sorgligt försummad fråga. Var D W Griffiths olika hattar en förutsättning för hans filmskapande? Finns det raka rör mellan Bergmans oroliga mage och hans konstnärliga skapelses eventuella värde? Etc.

William Dieterle hade den egenheten att han alltid bar vita handskar när han regisserade film. Enligt vad han själv uppgav var dessa handskar en kvarleva från den tid då han spelade teater för Max Reinhardt i Berlin. Där fick skådespelarna ofta rycka in som scenarbetare och flytta rekvisita och kulisser. Dieterle hör kanske inte till de riktigt stora, men han hade en lång och framgångsrik karriär i Hollywood. Under 30-talet nådde han stora framgångar med biografiska filmer med Paul Muni. Värdet i dessa filmer står och faller med om man står ut med Munis spel.

Att göra Dieterle till Ringaren i Notre Dame auteur vore en överdrift. han var en viktig faktor i filmens tillkomst, men inte avgörande. En mycket viktig faktor för det intryck filmen ger är Charles Laughtons prestation. Hans bana inom filmen är ett av många bevis på att filmen inte är stereotyp och schablonfylld (här avses inte filmen Ringaren i Notre Dame i sig, utan med filmen menas snarast filmkonsten). Många är av den uppfattningen att filmen, och särskilt den amerikanska, är full av enkla knep, uttänkta av penninghungriga producenter för att lura en naiv och oskyldig publik. En publik som egentligen inte vet, och aldrig har vetat, vad den egentligen vill ha,medan kritiker och andra gurus alltid haft djupare och större upplevelser av de filmer de uppskattat. Alltför många kritiker har aldrig insett att filmstjärnornas, skådespelarnas, utstrålning och den svårdefinierbara, men icke desto mindre existerande, förmågan att attrahera är en viktig, ibland avgörande, orsak till att folk går på bio. Det gällde för Laughton och Barbara Stanwyck, liksom för moderna exempel som Meryl Streep och Clint Eastwood.

Efter att ha slagit igenom som Nero i De Milles I korsets tecken (1934) gjorde Laughton filmer både i England och USA. Med roller som kapten Bligh i Myteriet på Bounty eller som Rembrandt (1936). Efter Ringaren i Notre Dame gjorde han flera minnesvärda roller fram till sin död 1962. Han regisserade även en film, Trasdockan (1955), en skräckhistoria med inslag av religiös fanatism.

En viktig person som bidrog till att Ringaren i Notre Dame blev en stor film är mannen som stod för Laughtons maskering, Perc Westmore. Denne hade sin dagliga gärning hos bolaget Warner Bros. Han är säkerligen en underskattad medskapare i många av detta bolags filmer från det gyllene 30-talet. Bette Davis har vittnat om Westmores stora betydelse för hennes egen utveckling. Laughton insisterade på att få Westmore och RKO tvingades hyra in honom för $10.000. Westmore och Laughton hade sina fighter under inspelningen som var arbetsam, vilket är lätt att inse när man ser Laughtons maskering. Den tog flera timmar att lägga, och att sedan gå omkring med en stor puckel av gummi under den mycket heta sommaren 1939 ökade bar på Laughtons börda.

Ringaren i Notre Dame är ett av många exempel på Hollywood när det var som bäst. Storslagenheten i filmens anslag, folkfesten där man bara anar ringaren tills han presenteras på ett groteskt sätt. Masscener i storslagen dekor och överdådiga kulissbyggen, fotograferat av en av filmstadens många skickliga kameramän, Joseph H August. Fina skådespelarinsatser vilka kanske har en tendens att försvagas i skuggan av Laughtons. En del scener är så rörande, utan att bli sentimentala, att man undrar om filmskådespeleri kan bli så mycket bättre. När Quasimodo efter tortyren bjuds vatten av Esmeralda, eller slutscenen där han vädjar till en av kyrkans stenfigurer.

HE