O Thiassos
Regi: Theodoros Angelopoulos.
Foto: Jorjos Arvanitis.
Kostym, dekor: M Karapiperis.
Ljud: Th Arvanitis.
Musik: L Kilaidonis.
Klipp: T Davlopoulos, G Triandaphilou.
Produktion: Georges Papalios Productions, Grekland 1975.
Skådespelare: Eva Kotamanidou (Elektra), Aliki Goegoulis (hennes mor), Stratos Pachis (hennes far), Maria Vassiliou (hennes syster), Vanghelis Kazan (spionen), Pet Zarkadis (Orest), Jannis Firios (dragspelsmusikanten), Nina Papazaphiriopoulou (den gamla), Kosta Stiliaris (milischef), Alekos Boubis (den gamle), Greg Evaghelatos (diktaren), Kyriachos Katrivanos (Pylades).
Svensk premiär: 5/4 1987, Fågel Blå, Stockholm.
Längd: 230 minuter.
När militärdiktaturen i Grekland upphörde 1974 kunde till slut den officiella historieskrivningen omprövas. Och det rörde hela perioden sedan 1936 då kung Georgioas Glücksburg II och hans handgågne man Metaxas inför diktatur i Grekland och över de olika regimer och ockupationer som följde.
Theo Angelopoulos utnyttjade omedelbart möjligheten och åstadkom ett av de märkligaste filmverken som kommit från Grekland — Turnéskådespelarna.
I filmen får vi följa ett resande teatersällskap under deras turnerande med en och samma pjäs runt Grekland från 1939 till 1952.
Det är en film som verkar på väldigt många plan. Dels är det alltså en Grekisk nutidshistoria; det som pågår runt turnéskådespelarnas lilla scen är historien när den sker. Men även uppförandena på scenen knyter an till samtiden samtidigt som vad som framförs är ett gammalt grekiskt lustspel: ”Golfo herdeflickan”. Dessutom knyter turnétruppens inre relationer an till en traditionell grekisk myt, den om Atriderna.
Dessa olika handlingsplan växelverkar och berikar varandra. Men inte nog med detta — ytterligare ett plan skapas genom att Angelopoulos markerar gränsen mellan filmens fiktion och åskådaren. Därigenom skapas också en spänning mellan den tid då filmen utspelas och nuet då vi betraktar den.
Filmen sågs och väckte stort uppseende i Grekland när den kom ut 1975. Det fanns ett stort uppdämt behov av att lära känna och få diskutera sin egen historia. Men filmen är så mycket mer än en i ögonblicket aktuell debattfilm. Genom sina stora konstnärliga kvaliteter har den ett tidlöst värde. De grundläggande mänskliga problemen han behandlar kommer ständigt att upprepas för nya generationer.
Angelopoulos’ turnerande teatersällskap återklingar även i hans egna senare filmer. Han har med tiden blivit en av de stora inom filmkonsten, en av de få som skapat ett alldeles eget filmspråk, ett eget universum av tankar och känslor som han förmedlar till oss med filmen som en förlängning av det egna medvetandet.
Om ni får chansen, missa inte filmer som Biodlaren, Resan till Kythera eller Landskap i dimman. Och se till att vika den här kvällen för Turnéskådespelarna.
NB