Barton Fink

Att ett samhälle som Hollywood, som har en av sina viktigaste uppgifter i att framställa drömmar och visioner, även gör självbespeglande filmer där myter och illusioner om drömfabriken visas upp är kanske inte så konstigt. I denna uppsjö av filmer är det några som alla nya försök i genren på något sätt måste ta upp tävlan med, främst då Billy Wilders Sunset Boulevard (1950). I den filmen finns också temat med den unge författaren som krossas av ett krasst system. Detta tema är också överexploaterat inom litteratur och filmforskning, otaliga är de genier som enligt dessa malts sönder av Hollywood.

Temat med författaren som konfronteras med Hollywood är också viktigt i bröderna Coens fjärde film, Barton Fink. Bröderna Coen har med fyra filmer etablerat sig som något av det intressantaste som dykt upp i amerikansk film under senare år. De debuterade med den stilsäkra kriminalfilmen Blood Simple (1983) som följdes av komedin Arizona Junior (1987). Millers Crossing (1990) var en kärleksfull hyllning till 1930-talets gangsterfilm. I alla sina filmer har bröderna Coen visat stort sinne för miljön, hur man utnyttjar dekordetaljer och hur man placerar människorna i rummet.

Den unge idealistiske författaren Barton Fink har haft en framgång på Broadway med en pjäs om arbetare. Han lockas till Hollywood av bolaget Capitol Pictures, där han får i uppdrag att skriva en brottningsfilm åt Wallace Beery. Tiden är tidigt 1940-tal. Fink tar in på ett hotell där alltmer konstiga saker börjar hända. Hans granne är nog inte den vardaglige handelsresanden han utger sig att vara. Det är naturligtvis lätt att se denna typ av film som en nyckelfilm, där det gäller att identifiera förebilderna bakom filmens personer, och för några av filmens personer är det inte särskilt svårt. Vem som döljer sig bakom producenten Lipnick eller författaren Mayhem kan nog de flest lista ut.Men filmen har fler bottnar än så. Desto längre filmen håller på desto djupare, men också desto mer förvirrad blir bilden av vad det verkligen är som sker. Den uppfattning av verkligheten som Barton Fink har upplöses allt mer och därmed också hans föreställning att han kan kontrollera och beskriva den.

Barton Fink belönades vid Cannesfestivalen 1991 med inte mindre än tre priser: Guldpalmen för bästa film, Joel Coen för bästa regi och John Turturo som bästa skådespelare. Ordförande i juryn var Roman Polanski och dennes filmskapande kan nog ses som en av bröderna Coens inspirationskällor, inte minst då Polanskis Hyresgästen. (Efter detta prisregn infördes regeln i Cannes att en film inte kan få mer än två priser.)

I en intervju (DN 27/5 1991) säger bröderna så här om sitt filmskapande: ”Vi använder element och idéer från andra. Vi formar dem ur vår egen synvinkel och med vår egen humor. En del ser denna syntes som parodisk. Den är inte avsedd som parodi. Många skrattar och drar slutsatsen att filmen är en komedi. Även om den verkligen inte alls är rolig.”

HE