Bohemernas liv

”Jag är inte intresserad av att göra film om killen som har problem med avbetalningarna på biltelefonen.”

Aki Kaurismäki, Chaplin 1992

”Den 28 januari 1861 avled han [Henri Murger] hastigt. Tack vare en insamling restes en staty i vit marmor av Millet på hans grav, som nu blev hans tillflykt efter alla år av bohemliv.

120 år senare var Millets staty på gravstenen så svart av tidens tand och luftföroreningar att man bara kunde urskilja den dödes namn genom att skrapa försiktigt på stenen med en schweizisk armékniv. Det fanns emellertid friska blommor på graven och fåglarna sjöng i träden som vanligt. Ytterligare tio år senare var dock gravstenen rengjord i all hast. Antagligen på grund av att vi en vecka tidigare sökt tillstånd för att filma graven. Man ville väl inte att biopubliken skulle tro att det fanns vanskötta gravar på Montmartres kyrkogård. Nu ståtade återigen friska blommor på graven.

Jag läste Murgers roman när jag jobbade som simpel brevbärare på posten. När jag låg och drog mig en kväll sköt kompisen som jag delade lägenhet med in boken under dörrspringan. Detta ögonblick blev slutet på den borgerliga perioden i mitt liv. Först fyra timmar senare, efter att ha läst boken, började jag återigen att leva. Jag bestämde mig på fläcken för att göra en film på boken. Jag sade till och med upp mig från mitt underbetalda jobb innan jag insåg att det fanns en del praktiska problem att lösa på vägen. Trots att jag på den tiden såg en sex filmer om dagen, fick jag inte in en artikel ens i gratistidningarna. Dessutom hade jag varken team, utrustning, material, pengar eller erfarenhet av att göra film. Jag lät mig dock inte slås ned av dessa små triviala problem. Redan fjorton år senare var jag i full gång i Paris (för enligt Murgers påstående är Paris det sanna bohemlivets hemort), där jag snabbt konstaterade att staden kvävts av sitt småborgerliga konstliv och att det normala livet flytt från de kalla gatorna och de dyra lägenheterna inne i city ut till förorterna. Samma fenomen som drabbat andra europeiska städer. Stämningen har försvunnit också i USA – det finns ungefär lika mycket blues i Memphis och New Orleans som det finns i Jacques Chiracs nyårstal.

Meningen med denna essä är emellertid att förklara varför jag gjort mig skyldig till den oförlåtliga synden att filmatisera ett verk som är livet själv. Det finns tre ursäkter: 1. Jacques Prévert hade förhinder på grund av force majeur. 2. Jag hade redan massakrerat mästerverk av Dostojevskij och Shakespeare och trodde överhuvudtaget inte på förlåtelse, och slutligen 3. min lust att ta revansch på Puccini som allmänt betraktas som detta storslagna verks fader.

Min revansch går ut på följande diaboliska plan: genom ett uruselt manus och tillika film, kommer folk först att känna avsmak och sedan ilska. Avsmaken på grund av filmarens klantighet, vilket borde skapa likgiltighet, förkastelse och glömska. Men jag har på ett smart sätt bakat in scener i filmen, som trots det urbota dåliga kameraarbetet, kan tyckas härröra från en större penna. De mest entusiastiska och de mest uppretade bland de fyrtio personerna i publiken kommer att känna igen det ursprungliga verket och dess geniale skapare, nya upplagor kommer att tryckas, Murgers namn kommer återigen på allas läppar, Mimi återuppstår… Ingen kommer längre att minnas Puccini! På så sätt har jag nått mitt mål och även om man kommer att vilja lyncha mig är mitt samvete rent. Klantskallen har trots allt lyckats göra den store poeten en tjänst. Farväl, låt bli att se den här filmen och skynda till bokhandeln och fråga efter originalverket. Provisionen på denna nya utgåvan kan skickas till följande adress: Aki Kaurismäki, Ioninna, Grekland.”

Ur Filminstitutets pressmaterial