Regi: Percy Adlon. Manus: Percy Adlon efter boken ”Monsieur Proust” av Célèste Albaret. Foto: Jürgen Martin. Musik: César Franck, stråkkvartett i D framförd av Bartholdy-kvartetten. Scenografi: Hans Gailling. Klipp: Colara Fabry. Produktion: Eleonore Adlon, pelemele Film/Bayrischer Rundfunk, BRD 1981. Roller: Eva Mattes (Célèste Albaret), Jürgen Arndt (Marcel Proust), Norbert Wartha (Odilon Albaret), Wolf Euba (Robert Proust), Rolf Illig, Joseph Manoth, Leo Bardischewski, Horst Raspe, Andi Stefanescu.. Svensk premiär: ej visad på bio i Sverige. Längd: 106 minuter.
För de flesta säger namnet Percy Adlon inte någonting, men nämner man Bagdad Café så är det många som reagerar, oftast positivt. Han är alltså filmens regissör. Nåväl, denna termin har vi två andra filmer av honom på programmet, Celeste (1981), vilken var hans första biofilm, och så den senaste Salmonberries (1991) som av någon anledning ännu inte har visats i Uppsala.
Percy Adlon föddes 1935 i München. Han studerade konst, litteratur- och teaterhistoria vid Münchenuniversitetet, samtidigt som han tog sång- och skådespelarlektioner. Efter avklarad examen agerade han i klassiska skådespel och operetter, innan han så småningom fick jobb vid radion. År 1970 övergick han till televisionen och upptäckte i samma veva att det var roligare att arbeta bakom än framför kameran, dvs vara regissör. Han började med att regissera dokumentärfilmer, men använde sig ofta av spelfilmsteknik. Även dokumentärer är ju en medvetet utvald del av verkligheten. Mellan 1973 och 1985 gjorde han 50 stycken. Så 1978 skrev han sitt första långfilmsmanuskript, The Guardian and his Poet, vilket han själv filmade och vann ett pris med. Framgången med denna och andra TV-filmer banade vägen för hans första biofilm – Celeste, som följdes av Fünf letzte Tage (1982), Die Schaukel (1983), Zucker Baby (1984) och Herschel and the Music of the Stars (1985). Hans stora internationella genombrott kom emellertid 1987 med Bagdad Café med den oförlikneliga Marianne Sägebrecht i huvudrollen och inte minst Jack Palance i en av birollerna. Efter den kom Rosalie shoppar på krita (1989) som inte riktigt motsvarade förväntningarna, och möjligen är det det som är orsaken till att hans senaste film Salmonberries inte nått Uppsalas biografer. Något som Filmstudion tänker råda bot på, som så många gånger förr.
Celeste var författaren Marcel Prousts hushållerska, vars bok ”Monsieur Proust” ligger till grund för filmen. Hela handlingen utspelar sig i Prousts våning i Paris, under de sista månaderna av författarens liv. Han kämpar med att avsluta sitt omfångsrika romanverk ”På spaning efter den tid som flytt”, medan Celeste väntar i köket på att han ska ringa efter sin dagliga kopp varm mjölk. I återblickar berättar hon om de år hon arbetat hos den åldrande dandyn och till sist blivit den som står honom närmast. I huvudrollen ser vi Eva Mattes, som medverkat i bl a Tyskland bleka moder och Woyczek.
Salmonberries som egentligen är namnet på de hallonformade och laxfärgade bär, som också kallas Norra Polcirkelns citrusfrukter (då de innehåller dubbelt så mycket C-vitamin som apelsiner) har fått ge namnet åt Adlons film. Hans intresse för ovanliga platser, som ökenlandskapet i Bagdad Café, tar sig denna gång uttryck i valet av det lilla samhället Kotzebue i Alaska. Det handlar om mötet mellan två till synes olika kvinnor. Den medelålders Roswitha, som kommer från tyskland och sköter ortens bibliotek, och Kotzebue – född där och döpt efter orten – som ser ut som en pojke, men är en ung kvinna som arbetar i den intilliggande gruvan. Bägge är ensamma och på olika sätt övergivna. Men så en dag…
Om sin syn på filmskapandet har Percy Adlon uttalat sig i en intervju (Nöjesguiden nr 2 1989): Och jag tror att det viktigaste när man gör film, är att man inte försöker kopiera livet – utan att man istället skapar en känsla av liv, och en känsla av värme, en känsla av färg. En berättelse är alltid ett urval. Det är fiktion. Man kan skriva en hur detaljerad skildring som helst, ch ändå är det fortfarande bara ett urval av fakta. Och jag vill göra det urvalet även i fråga om stil, färg, inramning. Att man väljer en färg, istället för att bara fotografera vad som råkar finnas där. Och om man hela tiden går och tänker på detta, tillåter man till slut inte en enda färg som bara råkar finnas där. Man börjar kontrollera alla färger, och alla kombinationer av färger, och det hela blir mer och mer komplicerat.”
MN