The Comfort of strangers

Regi: Paul Schrader. Manus: Harold Pinter efter en roman av Ian McEwan. Foto:Dante Spinotti. Klipp: Bill Pankow. Scenografi: Gianni Quaranta. Kläder: Giorgio Armani & Mariolina Bono. Musik: Angelo Badalamenti. Produktion: Angelo Rizzoli, Erre Produzioni, Sovereign Pictures i samarbete med Reteitalia, Italien England 1990. Roller: Christopher Walken (Robert), Natasha Richardson (Mary), Rupert Everett (Colin), Helen Mirren (Caroline), Aldo Mengoli (fadern), Christine Wright (modern), Fabrizio Castellani (bartendern), Mario Cotone (detektiven), Manfredi Aliquo (portvakten), David FOrd, Daniel Franco (kypare), Rossana Caghiari (hotelljungfru), Giancarlo Previati, Antonio Serrano (poliskonstaplar). Svensk premiär: 14/6 1991, Lilla Kvarn (Stockholm). Längd: 104 minuter.


The Comfort of Strangers är baserad på en roman av Ian McEwan, på svenska kallas romanen ”Främlingars tröst”. Den yttre handlingen är enkel, ett ungt engelskt par besöker Venedig på en rutinmässig turistresa. Men så möter de den gåtfulle Robert, och deras besök utvecklas inte riktigt som de tänkt sig.

”Det var en mycket smärtsam bok att skriva, och den skrevs vid en smärtsam vändpunkt i mitt liv. Den representerar en del av mig döende, mördad, som om en del av mig hade tillåtit att min hals blev avskuren. Den skrevs i skuggan av ett bristande förhållande, ett förhållande som senare hämtade sig och blev till ett äktenskap med barn.

Jag har gjort tillräckligt med filmarbete för att inse att man bara blir besviken om man tittar efter en version av romanen i filmen, den är bara en katalysator. Historien försöker utstaka känslor av frihet och sexuellt begär. Det finns en dissonans mellan huvud och hjärta som är en del av romanen, men inte filmen.

Harolds manus har behållit det viktigaste och lyft ut historien ur dess referenser till en viss tid. Jag tror han har gjort det med stor försiktighet och elegans, val jag själv hade haft svårt att göra. De flesta manus är överarbetade, bottnande i en grundläggande osäkerhet – Kommer folk att tro på det här? Jag tycker om Harolds manus eftersom det inte besvarar en massa frågor, inte tillhandahåller för mycket sammanhang.”

Ian McEwan

”Jag tillfrågades helt enkelt om jag ville skriva manuset. jag hade läst boken när den publicerades och den hade lämnat ett mycket starkt intryck. Den har ett ett mycket starkt, mycket tvingande berättande. Jag måste få detta rätt för filmen.”

Harold Pinter

Vi gjorde en ordentlig genomläsning med Harold och de fyra skådespelarna i Rom. Han bestämde tillvägagångssättet från början. Regissör och skådespelare kom överens om att följa texten noga, som med en teaterpjäs. När man arbetar med Harold så handlar det om syntax och interpunktion, skillnaden mellan ett tankstreck och ett komma. En sak vi stötte och blötte med Harold var att göra saker klarare. Att få Harold att säga vad en scen betyder är som att få honom att dra ner byxorna, han kommer inte att göra det.”

Paul Schrader

”Jag skriver inte manus för att de ska ändras, jag skriver för att man ska hålla sig till dem. Genomläsningen med skådespelarna resulterade i modifieringar av fyra eller fem repliker.”

Harold Pinter

”Som all bra litteratur är den både knapp och tar sig tid att utsäga saker runt ämnet, i stället för dess centrum. Den är inte förklarande, den lämnar rum för upprepningar. Det finns inte så många manusförfattare som vågar skriva så. Som lämnar tomrum. Det innebär inte att man behöver fylla ut detta tomrum med sitt spel, för då skulle man förstöra meningen.”

Helen Mirren

Ur artikel-intervju i Village Voice 12/12 1989 av Deborah Auld

   

© Uppsala Filmstudio