Cykeltjuven

Det har skrivits spaltmeter och åter spaltmeter om denna film och någon närmare presentation om dess innehåll behövs väl knappast. Däremot finns det alltid anledning att dröja vid det begrepp, ”neorealismen”, som alltid förknippas med just denna film. Det är ett i sig ganska problematiskt begrepp och diskussionen underlättas inte av det slentrianmässiga sätt på vilket det använts för att klumpa ihop en rad sinsemellan olika filmer som Viscontis marxistiskt inspirerade genomlysningar av italiensk fattigdom eller de Sicas humanistiskt fantastiska ”gråt-ut”-skildringar. Vad man på flera håll tycks ha sett som en neorealistisk filmform har varit viljan att så att säga gå rakt ut i verkligheten och låta verklighetens eget drama vara bestämmande nog. Men Zavattini (manusförfattare och teoretiker) och hans gelikar var ingalunda först ut att arbeta utifrån sådana idéer. Det finns åtskilliga föregångare, t o m här i vårt kråkvinkel. När Matts Stenström gjorde sin arbetslöshetsskildring De utstötta 1931 med uteslutande amatörer i de ledande rollerna gjorde han det utifrån samma uttalade förutsättningar som en Zavattini drygt tio år senare. Och när Ivar Johansson gjorde sitt folkskådespel Grabbarna i 57:an 1935 var hans ambitioner att filma hela detta lilla drama mitt bland söders hyreskåkar och halvslum. Nu fick en hel del göras ateljé av olika skäl men i sin blandning av grå miljö, fantastik och lite socialsnyft kan man ställa sig frågan om vi inte här har en svensk motsvarighet till de Sica några år innan denne började på.

Just den förstnämnda filmen De utstötta är annars ett ganska bra jämförelseobjekt med Cykeltjuven. Trots de ”neorealistiska” ambitioner som Stenström gjorde sig till tolk för kunde han inte undgå att stöpa det hela i en mer konventionell melodramform. Lika lite som i Cykeltjuven kommer han bakom arbetslöshetens mekanik och orsaker utan det hela reduceras mer till tragik på intimsfärsnivå. Det är möjligt att detta grepp gör det hela mer hanterbart, att man med ett modernt uttryck ger arbetslösheten ett ansikte men åskådaren fångas nog mer av själva filmberättelsens utveckling. Ty denna är nu stöpt i en mer konventionell form med melodramens alla stilgrepp, vilket definitivt fångar tittaren i sitt våld. Visst är detta en på många plan storslagen liten film men man bör nog ändå tona ner dess filmhistoriska betydelse. Något portalverk är det under inga omständigheter inte.

PQ