Shichi nin no samurai
Regi: Akira Kurosawa.
Manus: Akira Kurosawa, Shinobu Hashimoto, Hideo Oguni.
Foto: Asaichi Nakai.
Musik: Fumio Hayasaka.
Scenografi: Takashi Matsuyama.
Ljud: Fumio Yanoguchi.
Konsult: Seison Maeda, Kohei Ezaki.
Fäktningsinstruktör: Shigeru Endo.
Assistent: Hiromichi Horikawa.
Produktion: Shojiro Motoki, Tojo, Japan 1954.
Roller: Takashi Shimura (Kanbei, samurajledaren), Toshiro Mifune (Kikuchiyo), Seiji Miyaguchi (Kyuzo), Minory Chiaki (Heihachi), Dasiuke Kato (Katsushiro), Yoshio Inabe (Gorobei), Bokuwen Hidari (Yosaky), Kamatari Fujiwara (Saizo), Yoshio Tsuchiya (Rikichi), Yukiki Shimazaki (Rikichis fru), Keiko Tsushima (Shino), Jun Tazaki (Mosuke), Keiji Sakakida (Gosaku, byåldermannen), Jiro Kumagi, Haruko Toyama, Tsueno Katagiri (bönder), Toranosuke Ogawa (farfadern), Yu Akitsu (mannen), Gen Shimizu (den herrelöse samurajen).
Svensk premiär: 20/9 1965, Eriksberg.
Längd: 160 minuter.
Japans filmproduktion är mycket omfattande, men det är sannerligen inte många japanska filmer som letar sig ända bort till det avlägsna Sverige. Den ende japanske filmregissör som är allmänt känd här i Sverige torde vara Akira Kurosawa, men han behöver i gengäld knappast någon närmare presentation. De sju samurajerna, som Filmstudion visar i kväll, är dessutom ett av hans allra mest kända verk, och räknas av många som en av de bästa japanska filmer som någonsin gjorts.
Handlingen utspelar sig i en liten japansk bondby på 1500-talet. Byn hemsöks och skövlas regelbundet av ett rövarband, och för att skydda sig mot banditerna beslutar byborna att leja några ”ronin”, dvs samurajer, högt ansedda yrkeskrigare, som förlorat arbete och inkomster sedan deras herre störtats. Samurajer är mycket stolta, och det är egentligen under deras värdighet att arbeta för bönder, men de är också fattiga och hungriga, och nöden har ingen lag.
De sju samurajerna tog lång tid, över ett år, att färdigställa, och blev den dittills dyraste film som gjorts i Japan. Kurosawa fick kämpa hårt mot filmbolaget för att få tillräckligt med pengar, men lyckades till slut genomdriva sina idéer trots producenternas tvekan. Däremot blev han tvungen att finna sig i att filmen blev starkt nedklippt, först för den japanska biopubliken och sedan ännu mer för den utländska. Så när De sju samurajerna 1965, elva år efter den japanska urpremiären, äntligen fick sin svenska premiär var det i en starkt nedbantad version, där många nyanser gått förlorade. Som tur var fanns de bortklippta delarna kvar, och filmen har sedermera återställts i sitt ursprungliga skick.
De sju samurajerna har (i synnerhet i den nedklippta versionen), setts som en ”Vilda Östern”-film, där helt enkelt de vanliga elementen från västernfilmerna överförts till Japan. Detta stämmer naturligtvis i viss mån. John Sturges’ västern Sju vågade livet (The Magnificent Seven) från 1960 är för övrigt en direkt parafras på De sju samurajerna. Men liksom i många västernfilmer finns det mycket mer än ytlig spänning i De sju samurajerna. Kurosawa vänder sig i mångt och mycket ifrån samurajidealet. Hans ideal är demokratiska: det är när småfolket i byn slår sig ihop och agerar tillsammans som de kan slå tillbaka banditerna för att få ägna sig åt jordbruket i lugn och ro. Samurajerna själva har inte längre något att hämta när allt är över, utan är tvungna att fortsätta bort, lika fattiga som när de kom.
IS