Regi: Hasse Ekman Manus: Hasse Ekman, efter romanen ”Nycklar till okänt rum” av Walter Ljungquist. Foto: Göran Strindberg. Musik: Erland von Koch. Klippning: Lennart Wallén. Produktion: Hasse Ekman/Sandrew-Baumanfilm, Sverige 1950. Skådespelare: Alf Kjellin (”X”, Torben Gall, författare), Eva Henning (Auri Rautila, servitris), Gertrud Fridh (”Pax”, Lena Gall), Sture Lagerwall (Elias Sörbrunn, konstnär), Hugo Björne (”Väglusen”, byoriginal), Ingrid Borthen (Ingeborg Eksell), Gunnar Björnstrand (Jarl Eksell), Gull Natorp (Otti Patkull), Margit Andelius (Ebba Patkull), Doris Svedlund (Inez), Stig Järrel (Algot), Arne Ragneborn (bondfångare på Centralen), Hjördis Petterson (fröken Rosén). Premiär: 26/12 1950, Grand (Stockholm). Längd: 93 minuter.
Den vita katten är den tredje av Hasse Ekmans filmatiseringar av Walter Ljungquists (1900–74) böcker. Tidigare hade han gjort två av sina mest lyckade filmer efter samme författares verk: den vemodigt bittersöta Ombyte av tåg (1943) om en ynglings hopplösa förälskelse i en hjärtsjuk aktris, och den lyriskt lekfulla Vandring med månen (1945), senast visad på TV i julas. Nu tog han sig an en tyngre och något annorlunda Ljungquist-roman: ”Nycklar till okänt rum”, som ännu inte var publicerad när Ekman startade inspelningen.
När Den vita katten kom befann sig Hasse Ekman i slutet av en av sina mest kreativt givande perioder. Året innan hade han gjort Flickan från tredje raden och Banketten (efter Marika Stiernstedts roman) och tidigare under 1950 kom den film som fortfarande brukar betraktas som hans stora mästerverk: den fascinerande psykologiska studien Flicka och hyaciner om en kvinnas oförklarliga självmord, med den sköna Eva Henning i huvudrollen. Hon – hans dåvarande fru – återkom även här i Den vita katten, som är en av Ekmans mera sällan visade filmer.
Han provade här på en ny stil, ett stiliserat psykologiskt drama fyllt av chockeffekter, sexualsymboler och drömsekvenser – något som tycktes göra vissa kritiker en smula desorienterade. Carl Björkman i DN trodde t ex att Ekman av Ljungquist inletts i frestelsen att ”spela djuping” och försöka leka på Ingmar Bergmans ”gårdar och bakgårdar”. I viss mån har Ekman också försökt upprepa samma pusselbitsteknik med återblickar à la Citizen Kane där historien rullas upp bakifrån, en teknik som han använt tidigare i Flicka och hyacinter och som han säkert fann adekvat i denna historia om sökande efter identitet – ett temat är ofta förekommande i Ekmans filmer.
Den vita katten börjar med att en ung man, spelad av Alf Kjellin, anländer med tåg till Stockholms centralstation utan att veta vem han är. Han har förlorat minnet, men tidningsnotiser kommer honom till en början att tro sig vara en förrymd, sinnessjuk sexualförbrytare. På ett kafé möter han en servitris (Eva Henning) som av medkänsla tar med sig den panke och förvirrade mannen hem. Han drar sig för att gå till polisen eftersom han tror sig vara efterspanad för något brott. Han stöter ihop med folk som tycks känna igen honom och plågas av mardrömmar, men tids nog börjar han ta sig samman och försöka söka efter sin identitet med hjälp av en lapp med ett telefonnummer han hittat i sin ficka samt en del andra ledtrådar.
BB