Detour

”Ingen har någonsin gjort bra filmer snabbare eller för så lite pengar som Edgar Ulmer.”

Peter Bogdanovich

*Det är filmhistorikernas och kritikernas uppgift att ständigt utsätta alla filmer för nya värderingar och genomlysningar, och även ibland omvärderingar. Här har också Filmstudion en uppgift. Genom att presentera och visa filmer som på något sätt blivit bortglömda eller förbisedda bidrar vi till den ständigt pågående omskrivningen av filmhistorien. Det ingår då också i uppgiften att försöka förklara och motivera varför man vill visa dessa filmer.

Edgar G. Ulmer (1904–72) kom från Tyskland och började arbeta inom den tyska filmindustrin på 1920-talet, bland annat för F. W. Murnau. År 1929 var han involverad i filmen Menschen am Sonntag som även blev en startpunkt för Billy Wilder, Fred Zinneman samt Curt och Robert Siodmak. Ulmer kom snart till USA och gjorde mängder av filmer, enligt egen uppgift 128 stycken. Ulmer arbetade nästan enbart inom B-filmen. Med B-film avses ett enkelt och billigt produktionssätt – det har inget med filmernas kvalitet att göra. Det som är intressant med Ulmer är att han inte ville komma bort från detta produktionssystem som för många med mindre begåvning än han bara var ett steg på karriärstegen. Men inom B-filmen fann Ulmer den konstnärliga frihet som var en livsavgörande förutsättning för hans filmskapande. han lyckades nästan alltid göra en dygd av korta inspelningstider och minimala budgetar. Detour uppges ha spelats in på sex dagar och kostat omkring 30 000 dollar. En sak Ulmer var mycket stolt över var att han aldrig varit anställd eller beroende av Louis B. Meyer, MGMs tyranniske chef.

Många kritiker anser Detour vara Ulmers mästerverk, och en av de bästa B-filmer som någonsin gjorts. Historien är enkel. Musikern Al Roberts liftar från den amerikanska västkusten till östkusten för att gifta sig med sin flickvän. Men han dras in i kriminella skeenden han inte kan behärska. Ulmers värld är hård och våldsam, ingen undkommer sitt öde. Hans stil är enkel och rättfram, men han är en mycket effektiv berättare, några döda punkter finns det sällan i hans filmer.

För den manliga huvudrollsinnehavaren Tom Neal blev fiktionen verklighet. Efter skiftande öden dömdes han för mord och dog sedan i misär. Om den kvinnliga huvudrollens innehavare, Ann Savage, skrev en kritiker: ”Hon har ögon som är så fasansfulla att man undrar hur inspelningsteamet kunde titta på henne utan att förvandlas till sten.”

Efter Ulmers död avslutades en nekrolog så här: ”Under sina sista två år var Ulmer i det närmaste paralyserad efter ett slaganfall, han uppmuntrades bara av några beundrande brev. Få brydde sig om att Ulmer hade valt de omöjligaste villkor men fungerat som en sann konstnär. Att ignorera Ulmer är att gå miste om den stimulerande erfarenheten av det viktigas triumf över det omöjliga. Under lång tid använde Ulmerfantaster som jag honom som demonstrationsobjekt för misstroende, att konst verkligen kan spira ur den mest ofruktbara jord. Men Ulmers verk behöver ingen polemik för att försvara sin ära. Ulmer kom inte med några ursäkter och hans verk står som det är, omedgörligt i ignorerandet av den normala finheten i konventionell estetik. Så Edgar G. Ulmer lever, och vi ska inte se hans like igen. För att citera slutrepliken i filmen Ruthless (1948): Han var inte bara en människa, han var ett sätt att leva.”

[Det mesta i denna artikel är hämtat ur antologin ”King of the B:s” (1975) utgiven av Todd McCarthy och Charles Flynn, artiklar av Myron Meisel och Peter Bogdanovich.

HE