Regi och manus: Carlo Barsotti. Foto: Göran Åslund. B-foto: Lennart Peters. C-foto: Mattias Högberg. Ljud: Bo Persson, Stefan Ljungberg. Originalmusik: Kjell Westling. Klippning: Susanne Linnman. Scenografi: Staffan Erstam. Kostym: Annika Rabe. Mask och peruk: Cecilia Drott. Elektriker: Börje Larsson. Teknisk ledare: Ocki Hansson. Matdesign: Stefano Catenacci, Birger Bar. Produktionsledare: Erich Hörtnagl. Inspelningsledare: Lars Blomgren, Giuseppe Vannucci. Regiassistent: Christer Larsson, Luca Falorni. Scripta: Anne von Sydow. Statistkoordination: Maria Hansson. Producent: Börje Hansson. Co-producent: Bo Christensen, Fulvio Lucisano. Produktion: Paradise Production HB tills. m. Svenska Filminstitutet, AB Filmteknik, Sveriges Television AB/TV 2, Sandrews, Filmlance International AB, Mandraglola Film&Teater AB, Nordisk Film Production AS, Italian International S. R. L. . Skådespelare: Paolo Migone (Giuseppe), Gianluca Favila (Franco), Giacomo Poretti (Milanesaren), Giuseppe Nesi (Maremmanaren), Renzo Spinetti (Genuesaren), Carlo Felicetti (gruppledaren), Björn Granath (tjänstemannen), Carin Ödquist (sekreteraren), Görel Crona (Eva), Carina Lidbom (Lena), Thomas Hoder (dansken), Michael Segerström (poliskommisarien), Mona-Lisa Hässelbäck (dennes fru), Svante Grundberg (poliskonstapeln), Björn Wallde (flanören), Pia Green (servitrisen), Susanna Mannelli (Maria), Azio Citi (Azio), Massimo Sarchelli (Antonio), Dodi Moscati (Antonios fru), Carlo Neri, Fabio Vannozzi, Bobo Rondelli (vännerna i byn), Johan Rabaeus (Olle), Gustav Kling (direktören), Bertil Norström (mannen i omklädningsrummet), Jonas Granström (äkta mannen), Helene Lundell (äkta hustrun), Torsten Andreassen (ung svensk), Franco Barattoni, Diego Bonnaccorso, Robert Catenacci, Stefano Catenacci, Michele Esposito, Antonio Farina, Eustachio Lomartire, Pino Poli, Roberto Tosini, Pino Versola, Massimo Vincenzi (italienare i baracken). Svensk premiär: 25/1 1991 Stockholm (Grand), Göteborg (Sandrew), Malmö (Metropol), Västerås, Örebro. Längd: 113 minuter.
När filmen Ett paradis utan biljard förhandsvisades i Stockholm inträffade en egendomlig incident efter filmens slut. En man som talade med utländsk brytning började skälla ut den närvarande publiken för att man inte tydligt och uttryckligt givit sin uppskattning åt filmen. Den person som på detta sätt ville provocera åskådarna visade sig vara ingen mindre än regissören själv, Carlo Barsotti, som sålunda ville demonstrera den tes om Sverige och svenskarna som han driver i sin film. Att svensken i gemen är en kylig och reserverad varelse och att Sverige är ett ”paradis” utan biljard, dvs att det finns föga rum för den varma gemenskapskultur som de under 50-talet invandrande italienarna ville föra med sig. De personer som denna film handlar om.
Genom detta har filmen i mycket blivit en illustration till en form av kategorisering i etniska stereotyper som även svenska etnologer, typ Åke Daun drivit. Även om man nu kan djupt ifrågasätta denna form av beskrivning av hur det förhåller sig i verkligheten med dessa ting kan man å andra sidan inte förneka att förekomsten av sådana är en förutsättning för en films framgång. De mest framgångsrika svenska filmerna genom tiderna har bl a det gemensamt att de håller fram en tänkt idealbild av våra självstereotyper, att de exponerar värden som vi lärt oss att uppskatta som ”det egna”, ”det typiskt svenska”, hur lite detta än må överensstämma med verkliga förhållanden – eller kanske tack vare detta. Det något svala och surmulna mottagande som filmen fick, både från kritik och publik, bottnar nog också i denna lite förutfattade bild av Sverige och svenskarna, som här blir ett folk av en ”själslig tundra”.
Det är möjligt att Barsotti själv har präglats något av den kulturmiljö han valt att arbeta i sedan slutet av 60-talet. Tidigare har han ju mest gjort sig känd som introduktör av Dario Fos farser, som mest av allt utmärks av vansinne, fantastik och stora gester. Bl a satte Barsotti upp Fo-farsen Vi betalar inte, vi betalar inte på Pistolteatern i en uppmärksammad föreställning. Barsotti har även gjort en tv-film om Dario Fo 1978 med titeln Hör upp gott folk. Men man finner tyvärr inte så mycket av detta intresse i Ett paradis utan biljard förutom i några drömlika sekvenser där det finns lite färgstark fantasi.
PQ