Hur mycket är tiden

Han började som karikatyrtecknare. Från slutet av 1940-talet ritade Ettore Scola skämtteckningar och serier i skämttidningen Marc’ Aurelio. Han började också skriva filmmanus och 1964 regidebuterade han med Si permettete parliamo di donne och här i Sverige började vi bli medvetna om denne säregene filmbegåvning först 1974 med filmen Vi som älskade varann så mycket….

Sedan har strömmen av filmer, som förr eller senare nått även Sverige, varit strid: Fula, skitiga, elaka (1976), En alldeles särskild dag (1977), Terrassen (1980), Kärlekspassionen (1981), Natten i Varenne (1982), I afton dans (1983), Maccaroni (1984), Familjen (1987), Splendor (1989).

När man ser Ettore Scolas filmer får man intrycket att inför varje film har han föresatt sig något omöjligt – en ny konstruktion av historien som inte borde fungera, en miljö som inte borde kunna användas i en film, rollfigurer som inte svarar mot mönstren för filmroller. I Fula, skitiga, elaka gör han en familjefilm på en soptipp, där huvudpersonerna saknar alla spår av sentimentalitet eller mänsklig medkänsla, egennyttan styr allt. Ändå är filmen uppbyggd med den romantiska komedins alla schabloner, som aldrig riktigt återhämtat sig sedan dess. I En alldeles särskild dag skildrar Scola Mussolinitiden genom att visa vad som händer i hyreshuset när alla är ute på en stor fascistisk parad och huset är tomt, så när som på en homosexuell man och en ensam hemmafru. I Terrassen spinns historien så intrikat att alla gästerna på en terrassbjudning får sin egen film. I I afton dans berättas Frankrikes nittonhundratalshistoria genom turerna över golvet i en danssalong. I Maccaroni lyckas han få publiken att tro och hoppas att en rejäl portion pasta kan återuppväcka de döda. I Familjen följs ett långt liv från födelse till död utan att kameran någonsin lämnar familjens lägenhet.

Hur mycket är tiden? kan också ses som en liknande utmaning. Relationen, eller bristen på relation, mellan en far (Marcello Mastroianni) och hans vuxne son (Massimo Troisi) rullas upp under faderns besök hos sonen en eftermiddag. Här har Scola gjort en fängslande och spännande film utan att tillgripa annat än de enklaste medel. Inget av det tradionellt pittoreska av Italien används, bara en regngrå hamnstad någonstans. Ingen yttre dramatik eller häftiga effekter, bara två personer som vandrar genom staden och lär känna varandra för första gången i livet. Inga luxuösa accesiorer, bara en gammal klocka som byter ägare.

Hur mycket är tiden? Ännu inte för sent för att ta kontakt, för att söka gemenskap, för att nå förståelse, för att bygga vänskap, för att försonas.

NB