Jesus från Montreal

Det är i Montreal 1989. I 40 års tid har det satts upp ett spel om Kristi väg till korset i det katolska klostrets park. En ung aktör vid namn Daniel Coulombe ombeds av en präst att sätta upp spelet, men prästen anser att stycket behöver moderniseras för att nå ut till dagens publik. Daniel är en skådespelare som tar sitt yrke på största allvar och han antar utmaningen med största möjliga ambition. När denna nya version av passionsspelet möter publiken väcker den stor uppmärksamhet och folk börjar ta ställning för och emot Daniel.

Den kanadensiske regissören Denys Arcand (född 1941) ställer i sin internationella succé Jesus från Montreal den klassiska frågan: ”Vad skulle hända om Jesus kom tillbaka idag?” Ett tänkbart svar får man i de reaktioner som möter Daniel, som i pjäsen kreerar rollen som Jesus och helt går upp i sin rolltolkning. Det som möter honom när han försöker iscensätta Kristi lidande är reaktioner som inte ändrats mycket på 2000 år, det är mänskliga och samhälleliga mekanismer som lika lite nu som då tolerar att sanningar sägs.

Jesus från Montreal är en film som fungerar på flera olika plan: dels själva pjäsen om Jesu lidande och död, som framförs intensivt med ett enkelt träkors rest på en kulle mot storstadens glittrande nattvärld. Och dels själva ramberättelsen fylld av paralleller till bibeln, där man finner fästet för filmens beska och satiriska samhällskritik: Daniels upplevelser av det moderna samhället, vilka tvingar honom allt djupare in i en oppositionell tolkning av evangelierna ända fram till de omskakande slutscenerna.

Filmen blev en stor publik- och kritikerframgång och bland de positiva svenska pressrösterna märktes t.ex Gunnar Bergdahl i Göteborgs-Posten: ”Med stadens blänkande skyskrapelandskap som fond är det levande mötet med en allvarlig tolkning av det kristna budskapet både uppfordrande och underhållande. […] Denys Arcand heter kanadensaren som skapat denna begåvade och intelligenta film som attackerar framgångsmyterna, ironiserar över vårt kommersiella synsätt och sätter ljuset på skådespeleriet i såväl religionen, som politiken och i mediavärlden.

Häromåret gladde Arcand oss med den infallsrika och dialogburna relationsfilmen Det amerikanska imperiets fall (visad på Uppsala Filmstudio hösten -90). I sin nya film arbetar han åter med orden minst lika mycket som med bilderna utan att på minsta sätt bli tung eller neutral. Tvärtom – dialogen är fjäderlätt, innehållsrik och ofta mycket rolig. Bilderna dessutom skarpa och mångfacetterade och de kanadensiska skådespelarna utomordentliga. Kort sagt: en gudasänd filmgåva.”

BB