Cristo si è fermato a Eboli
Regi: Francesco Rosi.
Manus: Francesco Rosi, Tonino Guerra, Raffaele La Capria efter romanen ”Cristo si è fermato a Eboli” av Carlo Levi.
Foto: Pasqualino De Santis.
Musik: Piero Piccioni.
Scenografi: Andrea Crisanti.
Klipp: Ruggero Mastroianni.
Produktion: Franco Cristaldi och Nicola Carraro för VIdes Cinematografica, Rai, Action Film, Gaumont, Italien/Frankrike 1979.
Skådespelare: Gian-Maria Volonté (Carlo Levi), Paolo Bonacelli (borgmästare Don Luigino), Alain Cuny (baron Rotunno), Léa Massari (Luisa Levi), Irene Papas (Guilia), Luigi Infantiono (chauffören ”Faccia Lorda”), Accursio Di Leo (snickaren), Francesco Callari (doktor Gibilesco), Vincenzo Vitale (doktor Milillo), François Simon (Don Trajella), Antonio Allocca (Don Cosimino), Vincenzo Licata (italiensk-amerikanen från trakten), Muzzi Lofredo (den vackra sicilianska mafioson), Lidia Bavusi (änkan), Francesco Capotorto (den landsförviste politikern), Maria Antonia Capotorto (Donna Caterina), Antonio Jodice (karabinjären), Paolo Di Sabato (italiensk-amerikanen), Tommaso Polgar (”Sanaporcelle”), Francesco Palumbo (barberaren), Frank Raviele (överkonstapeln vid karabinjärerna), Carmelo Lauria (Carmelo), Giacomo Giardino (dödgrävaren), Giuseppe Persia (uppbördsmannen), Stavros Tornes (kanslisten), Rocco Sisto (bonden från bergstrakten), Francesca Massaro (bondkvinnan med hönsen), Felice Carlucci, Vito Caraccia, Pietro Peragine Francesco Laruccia, Antonio Di Leva (andra italiensk-amerikaner).
Svenskl premiär: 9/2 1982, Nösnäsbion (Stenungsund).
Längd: 153 minuter.
Året är 1935. En författare och läkare från Torino, Carlo Levi, döms till inre förvisning av fascistregimen för ”subversiva aktiviteter”. Han sänds till en liten, avlägsen bondby, miltals från Eboli som var närmaste järnvägsstation, i Lukanien i södra Italien. Där skall han tillbringa de närmaste två åren. Det han möter är en värld han inte kände till förut, som han inte trodde existerade. Den intellektuelle artisten från industristaden Torino konfronteras med fattigdomen i en bortglömd del av samma land, ett samhälle som inte förändrats på många hundra år.
Carlo Levi publicerade 1945 sina minnen från tiden i exil. Han kallade boken Kristus stannade i Eboli och den blev omedelbart en italiensk klassiker. Francesco Rosi intresserade sig för att filmatisera boken redan 1961 men skjöt på beslutet. Först 1978 kände han att tiden var mogen att göra filmen (som samtidigt gjordes som TV-serie i fyra timslånga avsnitt). I en intervju i Screen International (11/5 1979) berättar Rosi varför: ”I mina tidigare filmer har jag alltid behandlat problemen i södra Italien med aggresivitet. Jag kan inte fortsätta hela livet med aggresiva diskurser på temat södern. När jag beslöt att göra Kristus stannade i Eboli kände jag att det var rätt tid för att fråga sig varför, mer än 40 år efter Carlo Levis upplevelser i Lukanien, de fundamentala problem fortfarande är olösta.”
Beträffande filmens titel berättar Rosi att Levi under sin förvisning en gång kallades till en gammal bonde som var var sjuk och ville anlita Levi som läkare. Bonden bodde långt bort och i mycket oländig terräng. När Levi slutligen lyckats ta sig fram hela vägen tackade bonden honom och sade: ”Du såg hur svårt det var att ta sig hit. För här har både Gud och människorna övergett oss. Inte ens Kristus kom hit, för Kristus stannade i Eboli. Hit har han aldrig kommit.”
NB