La Bohème
Regi: Luigi Comencini.
Libretto: Giuseppe Giacos, Luigi Illa efter romanen ”Scènes de la vie de Bohème” av Henri Murger, svenskt libretto Bo Setterlind.
Musik: Giacomo Puccini.
Orkester: Ochestre National de France.
Kör: Radio France.
Dirigent: James Coloni.
Foto: Armando Nannuzzi.
Klipp: Sergio Buzi.
Scenografi: Paola Comencini.
Kostym: Carolina Ferrara.
Produktion: Daniel Toscan du Plantier, Erato Films, La Sept, SFPC, Generale D’Images, Travellini Productions, Videoschermo, Frankrike/Italien 1987.
Roller: Barbara Hendricks (Mimi), Luca Canonici (Rodolphe), José Carreras (Rodolphes röst), Angela Maria Blasi (Musette), Gino Quilico (Marcel), Richard Cowan (Schauard), Francesco Ellero D’Artegna (Colline), Federico Davia (Benoit och Alcindors röst), Ciccio Ingrassis (Parpignol), Michel Senechal (Parpignols röst), Mario Maranza (Alcindor), Michel Beal (värdshusvärd), Massimo Girotti (uppvaktande äldre herre).
Svensk premiär: 28/4 1989, Park (Stockholm).
Längd: 106 minuter.
”Murger, Henri, fransk författare, f 1822 i Paris, d där 1861, stred hela sitt korta lif mot nöden och dog utsliten i det ögonblick han började göra lycka. Under flera år förde han i ett vindsrum den fattige skriftställarens äfventyrliga lif, hvilket han så kvickt och muntert skildrat i ”Scènes de la vie de bohème” (1848, i bokform 1851, ”Vagabondlif i Paris”, 1862, senaste öfversättning 1904). Romanen ger en liffull, än glättig, än patetisk eller svårmodig skildring av det sorglösa och uppsluppna studentlifet i Quartier latin och gjorde honom berömd (jfr Bohem).
Ur artikel i Nordisk Familjebok, 1913, spalt 1392, band 18.
Murger kommer nog alltid att bli ihågkommen som den som tillhandahållit underlaget för Puccinis opera ”La Bohème”, som hade premiär 1896 i Turin. Nu har faktiskt romanen filmats flera gånger. År 1927 gjorde King Vidor en version med Lillian Gish och John Gilbert. Filmstudion visar denna termin också Aki Kaurismäkis version.
Att filma opera är inte problemfritt. Operans grundelement är musik och sång, och detta måste behållas om man fortfarande skall kunna tala om opera. För filmen är (eller borde åtminstone vara det) bilden det viktigaste. Men det bli inte något särskilt lyckat resultat om man bara filmar av sjungande artister, hur bra de än är. Någon given lösning för hur överflyttandet från ett medium till ett annat skall gå till finns inte. Man kan erinra om Franco Zeffirellis olika sätt att närma sig två operor av Verdi, La Traviata (1983) och Otello (1986).
Denna version av La Bohème ska enligt producenten Daniel Toscan de Plantier vara ”En film för folk som inte brukar gå på opera”. Denna typ av uttalande kan väcka vissa misstankar, det blir varken det ena eller det andra. Operavänner blir sura för att vissa saker ändrat eller tagits bort, filmvänner gillar inte avfotograferade sångstjärnor, osv.
Comencinis version har bedömts hänsynsfullt, även om många (film)kritiker tycker att det är för mycket opera. Nu är denna opera ganska begränsad vad gäller spelplatsen, en stor del av handlingen tilldrager sig i en vindsvåning. Comencini konfronterades även med problem under inspelningen. Sång och musik spelades in först, sedan var det meningen att sångaren skulle mima till det inspelade. José Carreras som sjungit Rodolphes roll blev sjuk, så under filmningen fick han ersättas av Luca Canonici som fick mima till den andre sångarens röst.
Luigi Comencini (f 1916) tillhör inte de kändare av Italiens filmregissörer, men han har en lång bana bakom sig inom film och TV. Han har varit verksam sedan slutet av 1930-talet och hade på 1950-talet stora framgångar med lättare komedier. Hans version av Pinocchio har visats även i svensk TV och hans filmatisering av Heidi (1952) är fortfarande den mest framgångsrika schweiziska filmen någonsin.
HE