Les enfants terribles

Den franske filmregissören Jean-Pierre Melville tillhör inte de filmskapare som lyckats bli kända och uppmärksammade av kritiker och publik. Denna förmåga att bli ett begrepp har nog ibland mera att göra med större talang för personlig PR än talang för filmskapande.

Melville som levde mellan 1917 och 1972 gjorde från 1948 fram till sin död 13 långfilmer – ett inte särskilt omfattande verk, men det är inte alltid stor produktion som skapar bestående värden. Melville är mest känd för sina rituella gangsterfilmer som Samurajkiller (1967) och Den röda cirkeln (1970), båda med Alain Delon i huvudrollen som under Melvilles regi nådde sin karriärs toppunkt. Melville var en stor beundrare av amerikansk kultur. Han hette egentligen Grumbach men tog sitt artistnamn efter den amerikanske författaren Herman Melville. Den amerikanska 1930-talsfilmen hade i Melville en hängiven beundrare, och han lyckades omvandla denna beundran på ett konstruktivt sätt i sitt eget filmskapande. Hans filmer är välkomponerade och stramt berättade, några konstigheter för dess egen skull är inte tillåtna. Melville tillhör de filmskapare som djupast förstått filmens väsen.

Melville har ibland, när han omnämns i filmhistoriska verk, utpekats som en föregångare till ”Nya vågen“ och dess filmskapare. Denna eventuella påverkan har i så fall mera rört själva inställningen till filmandet än sättet att göra film. I början av sin karriär var Melville tvungen att arbeta med små resurser, men detta hade för honom inget värde i sig, och när han fick större resurser inom den kommersiella filmen använde han sig av dem. Någon större påverkan på andra regissörer har han nog inte heller haft i någon större utsträckning. Volker Schlöndorf var assistent på några av Melvilles filmer i början av 1960-talet, men någon större påverkan kan man inte spåra i Schlöndorfs egna filmer. En annan assistent var Jean-François Adam och i dennes eget filmskapande kan man däremot se en stark påverkan från Melville, exempelvis i Adams stiliserade och fascinerande Kärlek utan återvändo (1979). Man kan kanske också i modern fransk film, hos filmskapare som Besson och Beineix, se en påverkan från Melville.

Le enfants terrible är Melvilles andra långfilm. Han debuterade 1948 med Le silence de la mer där han skildrade en sympatisk tysk officer som under ockupationen av Frankrike kommer till insikt om nazismens grymhet. Efter denna film kontaktade Jean Cocteau Melville och ville att denne skulle göra film av Cocteaus roman ”Les enfants terribles”. Samarbetet mellan Cocteau och Melville gick inte helt smärtfritt, Cocteau hade gjort egna filmer och var nästan lika envis som Melville. Man kan för övrigt skymta de två som statister i filmen, de äter lunch i en järnvägsvagn under en resa i filmen. Historien i filmen kretsar kring två syskon, Elisabeth och Paul och den bisarra värld de skapat åt sig själva, där fantasi och dröm spelar en viktig roll. När denna egna värld konfronteras med den verkliga världen och dess människor uppstår slitningar i syskonens sammanhållning.

Vad Melville vill uppnå med sitt filmande beskriver han i ett intervjuuttalande så här, han beskriver en sekvens i filmen: ”Fotografierna på väggen är av boxare, filmstjärnor och gangsters som alla liknar Dargelos/Agathe. I en tidigare bild har kameran redan glidit över väggen och fotografierna, så jag såg ingen mening med att göra det igen. Jag tyckte att det vore mycket intressantare att se denna känsla av upptäckt av likheterna enbart genom Nicole Stéphanes uttryck. För att bevisa att jag är fullständigt uppriktig när jag säger att jag inte uppfunnit någonting inom filmen, skall jag berätta om uppslaget till denna scen. En tid efter att ha sett filmen har folk det intrycket, som de ofta talar om för mig, att det var precis i detta moment som de såg likheterna mellan Dargelos och Agathe. Detta falska intryck kommer, om jag verkligen har lyckats med det, från Orson Welles. Långt efter att ha sett The Magnificent Amberson, kunde jag klart återkalla en scen där Joseph Cotten går med sin dotter Anne Baxter i en trädgård med blommande bomullsträd. Nå, gör som jag, ta en ny titt på filmen. det finns inte ett enda träd inom synhåll, inte ens skuggan av en gren. Men de talar om dem, och jag minns alltid den långa, fantastiska kameraåkningen som följer Cotten och Baxter som utspelade den sig mellan blommande träd. Det är vad film handlar om! När man förstått det, så har man åtminstone åstadkommit en början.” [Ur Rui Nogueira, ”Melville on Melville”, 1971]

HE