Originaltitel: Playtime
Regi: Jacques Tati.
Manus: Jacques Tati, Jacques Lagrange.
Foto: Jean Badal, Andréas Winding.
Regiassistent: Henri Marquet.
Klipp: Gerard Pollicard.
Ljud: Jacques Maumont.
Musik: Francis Lemarcque, tema ”Take my hand” av David Stein, afrikanskt musiktema av James Campell.
Produktion: René Silvera, Bernard Maurice, Specta Films, Frankrike 1967.
Spel: Jacques Tati (M. Hulot), Barbara Dennek (ung amerikanska), Jacqueline Lecomte (hennes vän), Valerie Camille (M. Lacs sekreterare), France Rumilly (glasögonförsäljerskan), France Delahalle (kund vid strand), Laure Pailette och Colette Proust (kvinnor med lampan), Erika Dentzler (Mme Giffard), Yvette Decreux (garderobsflicka), Rita Maiden (flicka med mr Schultz), Jack Gauthier (guide), Henri Piccoli (viktig gentleman), Léon Doyen (dörrvakt), Georges Montant (M. Giffard), John Abbey (M. Lacs), Reinhart Kolldehoff (tysk direktör), Grégoire Katz (tysk försäljare), Marc Monjou (den falske Hulot), Yves Barsacq (vän), Tony Andal (portier), Georges Faye (arkitekt), Michel Francini (servitör med otur), Billy Bourbon (föreståndaren vid baren), Nicole Ray (sångerska), André Fouché (ägare till Royal Garden), Gilbert Reeb (servitör), Luce Bonifassy, Evy Cavallaro, Alice Field, Eliane Firmin- Didot, Ketty France, Nathalie Jam, Oliva Poli, Sophie Wennek, Bob Harley, Jacques Chaveau, Douglas Reed, Daniel Emilfolk (gäster vid Royal Garden).
Svensk premiär: 29/10 1968, Look, Stockholm.
Längd: 123 minuter (orginallängd 152 minuter).
”Jag kan inte fabricera filmer som en bagare gör småfranskor”. Så uttryckte Jacques Tati sitt förhållande till filmkonsten på en fråga från en journalist som inte förstod hur det var möjligt att överleva på att göra en film vart tionde år. Sant är att Tati fick allt svårare att klara sig på sitt filmskapande, men utan tvivel passar här den slitna schablonen att det för Tati inte bara gällde att överleva, utan att leva. Playtime, kvällens film, är enligt min mening Tatis största mästerverk. Den gjordes för 25 år sedan, men budskapet – människans sagolika förmåga att skapa omänskliga miljöer – är förstås tidlöst. Ta bara inledningsscenen – man tror man befinner sig i ett sjukhus, med tysta väntsalar, dämpade röster, gamla par i rullstol, en präst glider fram och ett bud anländer med en bukett allvarliga blommor till en dödsbädd. En sordinerad kvinnoröst i en högtalare – en sjuksköterska som kallar läkaren till ett akutfall? Nej, vi befinner oss, visar det sig, inte alls i ett sjukhus, utan i en flygterminal, och strax kilar de förmodade sjuklingarna till gate 24, där planet väntar. Eller ta den timslånga, helt geniala sketchen om den katastrofala invigningen av den nya restaurangen Royal Garden, så full av detaljer att man skulle behöva stega fram filmen bildruta för bildruta för att kunna uppfatta alla. Det är Paris 1969, men det skulle likaväl kunna vara Moskva 1987, New York 1950, eller varför inte Oslo 1993. Till sist ett litet tips – missa inte dörrvakten som inte har någon dörr, men som simulerar så väl med hjälp av ett handtag. Man tager vad man haver…
LJ