Regi: Ivar Johansson. Manus: Ivar Johansson efter Jarl Hemmers versepos. Foto: Carl Halling. Kompositör: Yngve Sköld, Arrangör: Rudolf Sahlberg (vid premiären). Smink: Gustav Runsten. Arkitekt: Vilhelm Bryde. Textdesign: Alva Lundin. Produktion: Tellus Film; Finansiär: Maja Engelbrektson. Roller: Mathias Taube (Mattias Spangar, bonde), Eric Laurent (Markus, hans dräng), Märta Lindlöf (änka på gammelgården), Margit Manstad (Klara, hennes dotter), Artur Cederborgh (profet i Vägasked), Gustav Runsten (hans dräng), Axel Slangus (Kniv-Pekka), Gösta Ericsson (Ante, hans förtrogne), Solveig Hedengrahn (Stina, lillpiga på Gammelgården), Lizzie Nyström (gammelpiga på Gammelgården), Sven Bergvall (Gusten, äldste sonen på Gammelgården), Wictor Hagman (Jan,mellansonen), Rune Engelbrektsson (Lill-Matt, yngste sonen), Gustaf Gjerdrum (präst), Jerry Christenson (dräng), Hilda Borgström, Sickan Castegren, Tyra Dörum, Gunhild Robertson, Edla Rothgardt (bondgummor), Signe Envall, Julia Caesar, Helga Brofeldt (pigor). Svensk premiär: 26/12 1929 Röda Kvarn (Stockholm). Längd: 103 minuter, stum. OBS! Stumfilm.
Den hälsingefödde regissören Ivar Johansson blev en av svensk filmhistorias mest flitiga framställare av landsbygdsfilm, kanske den mest produktive och i vart fall en av de mer profilerade.
Han började sin bana som filmklippare och textredigerare under 20-talet innan han gjorde sin regidebut 1929 med Rågens rike efter Jarl Hemmers versepos. Johansson skulle sedermera komma att göra ytterligare en version av samma film 1951, då Eric Laurent, som i 1929 års version spelade drängen nu kom att överta husbonderollen. Johanssons arbete som bl a klippare har satt märkbara spår i hans förstlingsepos. Här finns ett märkbart inflytande från sovjetrysk film typ Dovzhenko, vilken Johansson uppenbart kommit i kontakt med. Hela denna envigshistoria mellan herre och dräng är omgiven eller insvept i ett lyriskt bildberättande som är ganska enastående för svensk film.
Denna känsla för landskapets betydelse blev något av Ivar Johanssons signum under de kommande decennierna och det var inom landsbygdsfilmens domäner han skulle åstadkomma sina mer minnevärda verk. Om personteckningen i många fall är enkel och fyrkantig så tar han igen det i den ofta kraftfulla naturskildringen. Vi har storartade exempel på detta i 30-talsfilmer som Bränningar, 1935 eller Storm över skären, 1938. Även i de senare filmerna finns också de reminiscenser av de lyriska montage som finns i förstlingsverket.
Denna film har hittils varit sorgligt försummad i den svenska filmhistorieskrivningen. Det är först i Leif Furhammars nyligen utkomna svenska filmhistoria som den får ett vederbörligt omnämnade även om Furhammar sin vana trogen inte kan undgå att ge några gliringar åt Johansson som regissör (som framstående ”pekoralist”). Orsaken till denna tidigare försumlighet kan kanske sökas i att filmen kom just i skarven mellan stumfilm och ljudfilm. I alltför hög grad har också studiet av svensk stumfilm inriktats på de ”gyllene åren” kring slutet av 10-talet och början av 20-talet, medan resten av 20-talet fått en något orättvis ”dekadensstämpel” över sig.
PQ