Skjut på pianisten

Skjut på pianisten är François Truffauts andra långfilm. Genombrottsfilmen var De 400 slagen som renderade honom regipriset i Cannes 1959. Truffaut spelade sedan in Skjut på pianisten under december 1959 och januari 1960. Filmens manus bygger på en amerikansk gangsterroman av david Goodis som Truffaut givit sin högst personliga tolkning. Truffaut var en stor beundrare av amerikansk film och kanske särskilt den genre som kallats ”film noir”.

Truffaut själv har i en intervju ca tio år senare uttryckt sig så här om filmen: ”Min andra film gjorde jag efter en amerikansk gangsterroman. Både för att jag tyckte mycket om boken och för att jag var förvånad över att De 400 slagen hade blivit en så fransk film. På grund av min beundran för amerikansk film hade jag lust att betala min skuld till den. Då jag läste romanen ”Down There” blev jag också slagen av den ofrivilligt poetiska sidan av den amerikanska kriminallitteraturen…

Jag hade föreställt mig att filmen skulle bli en slags respektfull pastisch på amerikansk film, så naturligtvis var det både en gangsterfilm oh en melodram. Men jag hade inte fullkomlig kontroll över filmen. Jag hade en känsla av att den gick i alla möjliga riktningar. Det var inte så mycket jag kunde göra. Min reaktion var mycket negativ, därför att jag var mycket olycklig över att visa gangstrar på vita duken. Jag bryr mig inte särskilt mycket om poliser, men inte heller om gangstrar. Jag har varken lust till att behandla dem allvarligt som i amerikansk film, eller till att göra dem komiska som i engelsk film – jag visste helt enkelt inte hur jag skulle gripa mig an saken.”

Huvudrollen i filmen uppbärs av den bekante sångaren Charles Aznavour. Han spelar en konsertpianist som upplevt en svår barndom och ungdom och drabbats av svåra motgångar. Numera försörjer han sig genom att klinka piano på en obskyr bar. Förgäves söker han isolera sig från sitt förflutna. Truffaut understryker även i denna film, fast mer i förbigående än i debutfilmen, den tidiga ungdomens bertydelse – den är en tid då tragiska upplevelser ristar sig fast i minnet och ger men för livet.

Mauritz Edström skrev så här i DN inför visningen i TV 2 år 1970: ”Skjut på pianisten förbryllade både publiken och kritiken när den kom, och det är nog ingen överdrift att kalla den en smula misskänd. Efter den raka, lyriskt genomdanande realistiska pojkskildringen i sin första film kastade Truffaut sig här ut i en cirkus av ironier och parodier, skämt och lekfullheter. Han spelade ut hela glädjen över den nyvunna språkliga friheten i filmen. Med följd att många fick litet svårt att samla ihop sig och veta vad de skulle tycka.

Skjut på pianisten är kanske den film där Truffaut tydligast demonstrerar sin hängivelse åt fiktionen. han skildrar inte en verklighet, utan berättar en historia. Den är hämtad från en amerikansk dussinthriller och rör sig kring en krogpianists dubbelliv. Charles Aznavour spelar mycket sympatiskt denne Charlie Koler, vars andra tillvaro som den framgångsrike konsertpianisten berättas i återblickar medan hans högst tilltrasslade aktuella tillvaro rullar hejdlöst vidare.

Inom ramen för denna intrig – och utanför den ibland också – tar sig François Truffaut alla friheter. Och det gör att Skjut på pianisten åtminstone i minnet ter sig som en av hans kanske mest personliga och utpräglade filmer. Här vänds tragiken i komik och komiken i stor tragedi. Truffaut parodierar amerikansk gangsterfilm, spelar över hela nya vågen-genereationens klaviatur och lyckas mitt i all halsbrytande