Stationen

Han är stationsmästare på en liten station någonstans i södra Italien. Det är inte många tåg som stannar här längre. Han heter Domenico och har just börjat sitt nattpass. Tiden fylls upp av de små rutingöromålen. Att lägga pennorna på bordet rakt. Att ringa mor. Att ta tid på hur lång tid det tar för kaffet att koka. Att läsa tyska glosor. Att vänta på morgontåget klocka sex. Det finns inte mycket att göra men det hans station. Han är stationsmästaren.

Samtidigt, på slottet, lämnar den vackra Flavia sin pojkvän och den eleganta festen i vredesmod. Hon ska tillbaka till Rom. Genast. Hon vill ta första bästa tåg. Första bästa tåg, upplyser Domenico henne med precision, går klocka sex i morgon bitti. Hon måste vänta hela natten på en liten station någonstans i södra Italien. På Domenicos station.

Sergio Rubini, Stationens regissör och tillika skådespelaren som gestaltar Domenico, ser (i DN 22/8 1991) inte den ensamme stationsmästaren som någon trist pedant: ”Nej han är en vinnartyp. Han är en romantisk hjälte som uppträder som en kavaljer när stunden kräver det. han är inte offer för något system. De gränser som omger honom och skyddar hans liv har han själv dragit upp. […] Han representerar en man som tillhör stenåldern och som inte finns längre. I dag, med den utbredda korruption som råder i det italienska samhället, har Domenico blivit ett föredöme. Han är till exempel inte beredd att gå med på fula kompromisser.”

Rubini kommer från teatern, där han spelade samma roll i scenversionen av Stationen. Bland annat har han satt upp Lars Noréns ”Natten är dagens moder” i Italien. Han är ung, drygt trettio, och representerar en ny generation inom den italienska filmen, en förnyelse som behövs. Men kontinuiteten finns där, symboliskt och reellt – det var Sergio Rubini som spelade den unge Fellini i Fellinis självbiografiska film Intervista. Stationen är Rubinis debutfilm och väckte stor uppmärksamhet på Venedigfestivalen 1990.

NB