Falling Down

”Vi ämnar inte göra den här filmen och det är vår förhoppning att inget annat bolag heller kommer att göra den eftersom den är ’socialt ansvarslös’.” [ett amerikanskt filmbolags utlåtande om manuset till Falling Down]

Den amerikanska filmen, särskilt den som produceras i Hollywood, brukar ofta anklagas för feghet, slentrian och brist på mod att ta upp kontroversiella ämnen. Delvis ligger det någonting i dessa anklagelser, men det gäller för alla länders filmindustrier. Inte minst här i Sverige är bristen på aktuella samhällsproblem inom filmen mycket tydlig. Men Falling Down är ett utmärkt exempel på att den amerikanska filmindustrin vågar.

Manusförfattaren Ebbe Roe Smith berättar om upprinnelsen till Falling Down: ”Jag tror att idén till min historia föddes ur den frustration jag kände inför det som händer i vår stad (Los Angeles) och i världen. Det hela började med bilden av en man som fastnar i en bilkö och plötsligt bara överger sitt fordon. När jag började skriva visste jag inte vem mannen var eller varför han betedde sig på det här sättet. D-Fens, som mannen kallas i Falling Down är en människa som växte upp med ’den amerikanska drömmen’ vilken plötsligt visar sig vara den rakt motsatta. Han trodde att om man bara arbetade hårt och var en vit man skulle allt ordna sig.” [ur den svenska distributörens pressmaterial]

Regissören Joel Schumacher har inte tidigare gjort något större intryck. Det intressantaste är kanske hans väg till regissörsstolen. Han började som kläddesigner och gjorde bland annat kläderna till någrA Woody Allen-filmer. Sedan började han skriva och regissera för TV och senare för filmen. I de filmer han gjort har hans egen insats nog kommit lite i skymundan. Uppmärksamheten har mer inriktat sig på skådespelare som Julia Roberts i Dödlig puls och Kärlekens val. Falling Downs styrka ligger också i ett bra manus och övertygande skådespelarinsatser av Michael Douglas och Robert Duvall.

Falling Down har anklagats för att vara både rasistisk och kvinnofientlig. Men även vita män som känner sig svikna efter orättvisa skilsmässor eller besvikelser i arbetet har rätt at få sina problem belysta. Men filmen är inte ensidig, den ser klart problemen, även om inte huvudpersonen D-Fens själv gör det. ”Am I the bad guy?” frågar han uppriktigt förvånad i slutet. Där finns även polisen Prendergast som är en man som faktiskt kan sitt jobb, men som ingen lyssnar på, och vars fru vill att han skall sluta med det som han trivs med att göra. Eller D-Fens frånskilda fru som lever i skräck för vad den före detta mannens vrede och våldstendenser skall göra med dottern.

Falling Down ger en skrämmande bild av ett samhälle i upplösning, där människor inte längre kan kommunicera med varandra. Den kan eventuellt verka som en väckarklocka.

HE