Falsk som vatten

Filmstudion har under några år visat en serie med AB Svenska Ords filmer. Nu har turen kommit till Svenska Ords sista produktion, Falsk som vatten. Den skiljer sig avsevärt från vad man vanligen förknippar med aktiebolagets filmer. I regi av Hans Alfredson (Tage Danielsson skymtar i filmen men hade gått bort innan den hade fått premiär) har det blivit en svart berättelse om det svartaste människan har inom sig – svartsjukan.

Titeln är ett citat från Shakespeares Othello men i filmen, inte minst i dess final, får den en högst bokstavlig betydelse. Handlingen rör sig i förlagsvärlden. En delägare i ett bokförlag (Sverre Anker Ousdal) har nått sin fyrtioårskris i äktenskapet och söker ny lycka tillsammans med en av förlagets unga poeter (Malin Ek). Men onda och grymma saker börjar inträffa i deras närhet…

Filmen mottogs mycket väl av pressen, om än med vissa reservationer är ju pressens uppgift att reservera sig om en humorist och komiker har fräckheten att stövla in på de seriösa och allvarliga konsternas marker). Elisabeth Sörenson skrev t. ex [SvD 9/11 1985]: ”Hans Alfredson har sagt att detta är en film om svartsjuka och död. Under ett långt yrkesliv hinner man å andra sidan lära att vad regissörer säger är en sak – vad ögat ser är stundom något annat. Med detta alls inte sagt att Hans Alfredson är falsk som vatten – bara att han kanske försökt göra två filmer i en. Den ena handlar om kärlekens läkande kraft, den andra om svartsjuka och död. Synd att han inte vågade lita på sin kärleksfilm å andra sidan skall sägas att han har gott handlag också med den svartsjuka som vetter mot deckargenren, så frestelsen att gardera med rysare blev kanske oemotståndlig.”

Anders Ehnmark replikerade några dagar senare [Expressen 13/11 1985]: ”Några av recensenterna är inne på att Hans Alfredsons film Falsk som vatten är delad i är formellt och motiviskt splittrad, men bra ändå. Jag tycker också den är delad men bra just därför. Delad den, tycker jag, enbart subjektivt, i på varandra följande genomtittningar, som ingen riktigt kan komma ifrån. Sedesskildringen från en kulturell halvvärld får liv just av detta, att man ser filmen gånger. Första gången gör man en serie felbedömningar. Andra gången, i minnet efteråt, upptäcker man ett nytt sammanhang och ett emotionellt centrum som man inte förut. Man får lov att omvärdera mönstret av svartsjuka och åtrå som förbinder personerna. Detta andra genomtittande utlöses givetvis av den detektiviska formen med upplysningen på slutet om vem som Då man vet vem som mördade ändras historien.