Regi: Alain Resnais. Manus: Marguerite Duras. Foto: Sacha Vierny, Michio Takahashi. Arkitekt: Esaka, Mayo, Petri. Klipp: Henri Colpi, Jasmine Chasney, Anne Sarraute. Musik: Giovanni Fusco, Georges Delerue Produktion: Samy Halfon för Argos Films, Como Films (Paris), Daiei (Tokyo), Pathé Overseas, Japan/Frankrike 1958–59. I rollerna: Emanueèle Riva (hon), Eiji Okada (han), Bernard Fresson (tysken), Stella Dassas (modern), Pierre Barbaud (fadern). Svensk premiär: 1960. Längd: 91 minuter.
Hiroshima, min älskade var Alain Resnais’ första långfilm. Ditintills hade han gjort sig ett namn som smalfilmsproducent med flera prisbelönta konstfilmer bakom sig, Van Gogh (1948) och Guernica (1949). Med dokumentären Natt och dimma (Nuit et Brouillard, 1955) presenterade Resnais en skakande bild över de nazistiska förintelselägrens inferno.
För de som är bekanta med Marguerite Duras’ böcker t. ex. Älskaren vet att den yttre handlingen tecknas med en knapp kontur. Koncentrationen riktas istället mot den inre dialogen där oftast en undersökning av kärlekens villkor, dess omöjlighet och smärta, äger rum. Så även med detta manus: en fransk aktris åker till Japan för att medverka i en propagandafilm om fred. Hon möter en japansk arkitekt. De förälskar sig i varandra. Båda är gifta, båda har ohyggliga minnen bakom sig. Filmen skildrar de sista 24 timmarna innan hon återvänder till Paris.
Resnais bryter radikalt med det traditionella bildberättandet. Tidsdimensionen är upphävd, nuet och det förflutna smälter samman. Beröringar väcker minnen till liv ur det förgågna – för henne i Nevers och för honom i Hiroshima. Det högst privata och det djupt allmängiltiga vävs samman till en helhet där kärleken spelar i förgrunden mot döden i fonden.
Resnais sammanfogar närbilder, långa kameraåkningar och dokumentärt bildmaterial till en rytmisk helhet. Flödet av bilder, ljus och musik motsvaras av Duras’ mångtydiga dialog, till exempel: ”Tu me tues, tu me fais de bien” (”Du dödar mig, du gör mig gott”). Ur Resnais’ och Duras’ vilja att göra en film om kärleken har slutresultatet blivit mycket mer. Filmen utforskar hur en kvinnas minne arbetar och skildrar därmed iakttagelsens, erinringens och återgivningens natur. Filmen visar hur man både lever med och överlever det förflutna i en katastrofdrabbad värld.
Inför visningen av filmen i Italien i slutet av 1950-talet beskrevs filmen som ”svår, antikommersiell och antipatriotisk”. Publiktillströmmningen bevisade motsatsen. Hiroshima, min älskade intog en särställning bland franska nya vågens filmer. Den blev flerfaldigt belönad vid fimfestivalen i Cannes 1959. Alltjämnt anses Hiroshima, min älskade vara en av milstolparna i filmhistorien.
LB