Kärlekens matadorer

Pedro Almodóvar föddes 1949 i en liten spansk by. Han vantrivdes redan som barn på landet, men fick vänta tills han blev sexton innan föräldrarna släppte iväg honom till Madrid. Han försörjde sig genom att arbeta på posten medan han vid sidan om sysslade med tusen andra ting. Bland annat tecknade han serier för flera underground-tidningar och på 70-talet bildade han den avantgardistiska fria teatergruppen ”Los Goliardos”. Så småningom började han också göra filmer på super-8. Detta var hans enda filmskola innan han övergick till 16mm och senare till riktiga långfilmer. 1980 kom hans första långfilm Pepi,Luci, Bom y otras chicas del montón som handlar om en ung punktjejs liv och leverne i Madrid.

Om kvällens film Kärlekens matadorer har Almodóvar själv sagt så här: ”Jag beskriver ett par – två mördare som jag uppfattar som hjältar. Filmen utspelar sig i en värld präglad av overklighet, där solförmörkelsen ska uppfattas som en metafor. Hjältar kan begå handlingar som vi normala människor inte kan göra som t ex att döda. Här mördar de på ett synnerligen renodlat sätt, de dödar inte av ideologiska eller känslomässiga skäl – utan de gör det som ett yttersta tecken på vitalitet. Något annat som också är mycket väsentligt i filmen är mannens och kvinnans roller som bryter med traditionen. Här tar jag upp det maskulina och det feminina ur en annan synvinkel, som jag nyss sa utspelas den verkliga tjurfäktningen mellan tjurfäktaren och advokaten. I en tjurfäktning avlöser de maskulina och feminina rollerna varandra. I början är tjurfäktaren någonting mittemellan dansös och gladiator, så inledningsvis spelar alltså tjurfäktaren en utpräglat kvinnlig roll, dvs han ska fresta tjuren. Sedan växlar rollerna. Allt detta utspelas även mellan advokaten och tjurfäktaren. Och advokaten är den mest feministiska roll jag någonsin skapat. Hon uppför sig som en man, för även i kärlekslivet tar hon initiativet. Det är hon som närmar sig sina offer och efterliknar tjurfäktaren i den så att säga mest maskulina delen av hans roll. I deras relation avlöser de maskulina och feminina rollerna varandra, ibland är hon tjuren, ibland tjurfäktaren och vice versa.”

Den svenska kritikerkåren var inte odelat positiv till Kärlekens Matadorer. HansErik Hjertén i DN skrev: ”Man må tycka vad man vill om filmen. Men det morbida innehållet överträffar för spanskt vid- kommande även vad Luis Buñuel åstadkom när han var som mest infernaliskt i farten… Formellt är det också en proffsig film. Almodóvar liknar själv en tjurfäktare som svänger sin röda muleta för att utmana, chockera och reta oss. Men tyvärr känner jag mig iskall inför tillställningen. Det beror nog på att filmen gör intryck av experimentell frysprodukt, med en kall och sofistikerad blodlukt och utan hettan kring liv och död på den verkliga arenan.” Björn Samuelsson i Aftonbladet skrev bland annat följande: ”Om kärleken mellan man och kvinna är en kamp på liv och död, så finns knappast en bättre metaforisk spelplats för den svarta passionen än tjurfäktningsarenan, och inte en bättre metafor för den könsliga kampen än kampen mellan matador och tjur. Med det sanningens ögonblick, då livet och döden möts och upphäver varandra – när stötvärjan via nacken tränger in i tjurens hjärta, som poetiskt centrum, gör spanjoren Pedro Almodóvar Kärlekens matadorer till ett hisnande paradoxbygge. Det är en film vars specifika vikt kan diskuteras, men som är iscensatt med en obestridlig filmisk effektivitet. Med en dramaturgisk symmetri som är näst intill total blir den en rasande vacker serie bildexplosioner.”

LH