4 x Scorsese

Martin Scorsese torde vara en av de mest hyllade, respekterade och inflytelserika regissörerna som dykt upp de senaste två decennierna. I höstas kunde vi se hans senaste verk Oskuldens tid på de svenska biograferna och även TV har visat flera serier med hans filmer de senaste åren. Uppsala Filmstudio visar i denna serie fyra av Scorseses verk, däribland några av hans mindre kända alster såsom den tidiga gangsterfilmen Boxcar Bertha – rånar och älskar.

Martin Scorsese är en mycket personlig och egensinnig regissör, med en alldeles speciell känsla för klippning och tempo. Han har rört sig i en rad olika stilar, där den senaste kostymfilmen Oskuldens tid är ett försök i en helt ny genre för honom. Men som få andra har Scorsese fångat sin hemstad New York och sitt Amerika i en rad oförglömliga filmer som Dödspolarna, Taxi Driver och En natt i New York – ”utmanande skildringar av de amerikanska myterna precis innan de faller samman och verkligheten exploderar”, som Gunnar Bergdahl uttryckt det i en essä i Göteborgs-Posten. Under hela sin karriär har Scorsese arbetat i gränstrakterna mellan Hollywood och den oberoende filmen. Ena gången kan han göra publikt anpassade storbolagsfilmer som The Color of Money och nyinspelningen av Cape Fear, andra gången lågbudgetfilmer som Kristi sista frestelse och En natt i New York (som båda visas i Filmstudions serie) helt efter sitt eget huvud.

Han föddes i New York 1942 i en katolsk, italiensk familj och växte upp i Little Italy, den stadsdel som tjänat som miljö i flera av hans mest betydande filmer. Han fick tidigt astma, vilket gjorde att han inte kunde vara ute och leka som andra, utan istället satt han hemma framför TV:n och slukade film. Som tonåring blev han en trägen biobesökare och lärde sig yrkesknepen genom att studera filmer av Alfred Hitchcock, King Vidor, Elia Kazan och andra regissörsfavoriter. Tanken var från början att han skulle studera till präst, men betygen räckte inte till utan han hamnade på New York University där han ganska snart upptäckte deras filmavdelning – något han omgående kände var det han helst av allt ville ägna sig yrkesmässigt åt. Men i hela Scorseses filmproduktion kan man spåra en fortsatt djup fascination för de religiösa livsfrågorna, dels öppet i filmer som Kristi sista frestelse men även i övriga verk som ofta är fyllda av religiösa symboler. På 60-talet, under hans tid på filmskolan och de följande åren, gjorde Scorsese såväl en rad kortfilmer som en del reklamfilm – en lärotid då han steg för steg lärde sig filmhantverket. Den första långfilmen blev lågbudgetproduktionen Vem knackar på min dörr (Who’s That Knocking at My Door, 1968), ett delvis självbiografiskt drama där han lät kompisen Harvey Keitel få huvudrollen – en aktör som återkommit i en rad av Scorseses senare filmer. Mera uppmärksammad blev dock hans insats som regiassistent och klippare av det gigantiska konsertfilmsprojektet Woodstock (1970). Scorseses stora intresse för rockmusik märks även senare i hans begåvade musikanvändning på sina filmers ljudspår, samt i att han på senare år regisserat flera uppmärksammade rockvideos som t.ex. ”Bad” åt Michael Jackson.

I början av 70-talet kom Scorsese i kontakt med den legendariske lågbudgetfilmaren Roger Corman, som gav honom chansen att långfilmsregissera i ett något större format med Boxcar Bertha – rånar och älskar (Boxcar Bertha, 1972) vilken visas på Filmstudion 21/2. Det är en historia i Bonnie & Clydes efterföljd om Barbara Hersheys tuffa gangsterflicka Bertha (baserad på en verklig figur), som drar igenom depressionens USA på en rad rånarturnéer. Martin Scorsese berättade i efterhand hur den publikmedvetne Corman överlämnat originalmanuset till honom med orden: ”Läs och skriv om! Vi måste ha minst en nakenscen var tjugonde sida. Dessutom behövs en biljakt – skriv in en!”

Det blev inte någon film som Martin Scorsese lyckades sätta någon större personlig prägel på, även om den tekniska briljansen och genomgående goda personregin går att spåra redan här. Men det konstnärliga genombrottet kom istället med Little Italy-skildringen Dödspolarna (Mean Streets, 1973), med paret Harvey Keitel-Robert De Niro som smågangsters. Ett publikt genomslag kom sedan med *Alice bor inte här längre (Alice Doesn’t Live Here Anymore, 1975), en finstämd vardagsskildring som skiljer sig från Scorseses övriga mansdominerade verk genom att den för ovanlighetens skull har en kvinna i centrum. Den tacksamma titelrollen gav också Ellen Burstyn en välförtjänt Oscar.

Efter mästerverket Taxi Driver (1976) följde mellanfilmen New York, New York (1977), ett inte helt lyckat försök till musicalpastisch i 40-talsstil med Liza Minelli och De Niro i huvudrollerna. Rockdokumentären The Last Waltz (1978) från The Bands avskedskonsert två år tidigare mottogs bättre, men här inskränkte sig Scorseses roll främst till redigering. Hans stora begåvning kom större till sin rätt i de två följande filmerna, som båda lockade Robert De Niro till två av hans mest minnesvärda rollporträtt: först den osympatiske boxaren Jake La Motta i Tjuren från Bronx (Raging Bull, 1980) och sedan som den bisarre stand-up-komikern Rupert Pupkin i The King of Comedy (1983).

Det var en gammal dröm hos Martin Scorsese att filma Nikos Kazantzakis’ roman ”Kristi sista frestelse” och i denna veva fanns långt framskridna planer att dra igång det kontroversiella och omfattande projektet, men man tvingades till hans stora besvikelse att överge det. I stället fick Scorsese tag i ett manuskript skrivet av en filmskoleelev, ett gediget svart farsmanus om en nervös kontorists mardrömslika upplevelser under En natt i New York (After Hours, 1985), vilken visas på Filmstudion 8/3. Regissören föll omgående för historien, inte minst för att den tillät honom att göra en billig film: ”När jag läste manus fick jag en känsla av frihet som blev starkare när jag började filma. Jag tyckte om den för att där fanns något av den kafkaartade labyrint som jag själv tyckte befinna mig i när jag skulle försöka sjösätta mitt stora filmprojekt”, kommenterade han efteråt.

Den efterlängtade jesusfilmen blev av några år senare, emellertid först sedan han gjort en kommersiell satsning med The Color of Money (1986), vilket var en fristående och konstnärligt ganska ointressant fortsättning på Paul Newmans paradroll som biljardhaj i Robert Rossens Fifflaren (The Hustler, 1961). Filmen blev en stor publik framgång, inte minst för att den hade Tom Cruise i rollen som den gamle biljardrävens elev. Den tycktes uppenbarligen designad att ge den åldrade Newman en tacksam karaktärsroll värdig en Oscar, något den också lyckades med.

Framgången gav i alla fall Scorsese möjlighet att genomföra sitt drömprojekt, Kristi sista frestelse (The Last Temptation of Christ, 1988) i mindre skala än den först var tänkt. Filmen visas på Filmstudion 10/5, och den blev oerhört omdebatterad när den kom – främst i USA där fundamentalistiska religiösa grupper försökte ordna bojkotter och andra protestaktioner på de ställen där den visades. Det kontroversiella med Kazantzakis/Scorsese skildring av Jesus person ansågs främst vara dennes tvekan mellan sin mänsklighet och gudomlighet; han brottas med sig själv och sitt uppdrag, vandrar en väg mellan det judiska och arabiska, samt ställer upp för Judas som en judisk revolutionär. Mest omtalad blev den långa, avslutande sekvensen där Kristus på korset frestas av en ängel förklädd till Satan som låter honom genomleva ett normalt familjeliv – innan han på sin dödsbädd genom en åldrad Judas kommer till insikt och tvingar sig tillbaka till korset för att göra sitt offer.

Även om många ansåg att filmen hade sina brister, ses den ändå som en av de mest seriösa filmer som gjorts om Jesus och har i centrum en minnesvärd rollinsats av Willem Dafoe i titelrollen. Efter en lättglömd insats i episodfilmen New York Stories (1989) följde så Maffiabröder (Goodfellas, 1990), förmodligen den tekniskt sett mest briljant genomförda av alla Martin Scorseses filmer. I denna framgångsrika gangsterskildring, som visas på Filmstudion 20/4, återvände han till sin bakgrund i Little Italy och skildrade här ett undre världens brödraskap med hjälp av aktörer som Ray Liotta, Robert De Niro och den Oscarsbelönade Joe Pesci i en av dennes mest maniska roller. Den långa och uttömmande skildringen av hur en gangster blir kronvittne och sätter dit sina gamla kumpaner mot att han får en ny identitet, byggde på en dokumentärroman av Nicholas Pileggi och står i brutal realism inte långt efter Scorseses tidigare storverk Taxi Driver och Tjuren från Bronx.

Filmstudions serie ger en möjlighet att möta en intressant och omväxlande filmskapare, som senare gjort två andra starka filmer: dels den spektakulära nyversionen av Cape Fear (1991) och dels den redan omnämnda Oskuldens tid (The Age of Innocence, 1993), en film som möjligen antyder en nyorientering i Scorseses regibana.

BB