Regi: Danny De Vito. Manus: Michael Leeson, baserat på en roman av Waren Adler. Foto: Stephen H Burum. Klipp: Lynzee Klingman. Production designer: Ida Random. Arkitekt: Mark Mansbridge. Ljud: Jeff Wexler, Daniel Sharp. Kostym: Gloria Gesham. Musik: David Newman. Produktion: James L Brooks, Arnon Milchan, Polly Platt, Doug Claybourne, Gracie Films, 20th Century Fox, USA 1989. I rollerna: Michael Douglas (Oliver Rose), Kathleen Turner (Barbara Rose), Danny De Vito (Gavin D’Amato), Marianne Sägebrecht (Susan), Sean Astin (Josh, 17 år), Heather Fairfield (Carolyn, 17 år), G D Spradin (Harry Thurmot), Peter Donat (Larrabee), Dan Castellanata (man i stol), Gloria Cromwell (Mrs Marshall), Harlan Arnold (Mr Dell), Mary Fogarty (Mrs Dell), Rika Hofmann (Elke), Patricia Allison (Maureen) m fl. Svensk premiär: 9/3 1990. Längd: 116 minuter.
En films kommersiella lansering kan ibland gå på tvärs mot filmens intentioner. War of the Roses lanserades som en komedi. Filmen inleds med anspelningar i bildstil och musik, och även med den utlovade historien, på 30- och 40-talens amerikanska äktenskapskomedier. Men den visar sig vara något annat och publiken blir då lätt besviken. Filmens huvudrollsinnehavare hade nått stora framgångar i filmerna Den vilda jakten på stenen och Den vilda jakten på juvelen. Så det är kanske förståeligt om reklammakarna vill väcka förhoppningar på något liknande hos publiken. Men frågan är om War of the Roses är en komedi? Det är snarare en tragedi, om än med ganska många komiska inslag.
Filmen berättar om två ungdomar som blir kära , gifter sig, får barn och gör karriär. Med ökad välfärd upptäcker de så småningom att de glider ifrån varandra. Kärleken har helt enkelt tagit slut. Ingen direkt ovanlig historia. Men det är utvecklingen från denna punkt och historiens slutförande som innebär något nytt, eller i alla fall något ovanligt. En mycket omtyckt konstellation inom amerikansk film är ”det omöjliga paret” som ändå på något sätt får ihop det till slut trots att de egentligen inte alls passar ihop. Katherine Hepburns underkastelse inför Spencer Tracy i många av deras klassiska komedier har ibland varit lite svår att smälta.
Men Danny De Vito gör något annat i sin film, och det minskade säkerligen filmens ekonomiska framgång och förvirrade en och annan kritiker. Men samtidigt gör det filmen bättre, och även sannare, åtminstone om man menar att film på något sätt skall återspegla verkligheten.
De Vito tillhör dessa begåvningar som länge trälat i evighetsserier på TV, såsom Taxi, innan han slog igenom på bio. Där har han ofta framställt kolleriskt ilskna typer med inte alltid så rent mjöl i påsen. 1987 debuterade De Vito som långfilmsregissör med Släng morsan av tåget, en ojämn svart komedi som bland annat var en hyllning till Alfred Hitchcock. Med Hoffa (1992) med manus av David Mamet gjorde De Vito en briljant berättad biografi över den ökände gangstern/fackföreningsledaren Jimmy Hoffa. Men den stördes av försöken att skapa en hjälte av Hoffa. Men De Vito visade sig vara en duktig personinstruktör – han fick Jack Nicholson i huvudrollen att spela någonting annat än Jack Nicholson.
War of the Roses är en bitter fabel om hur det går när kärleken tar slut men bindningarna finns kvar och där kärleken förvandlas till bittert och oresonligt hat, en inte ovanlig utveckling. Men att detta fullföljs så konsekvent på film är mera ovanligt. Men att människor kan behandla varandra mycket illa och förblindas av hat är något som vi tyvärr dagligen kan se runt omkring oss.
HE