Mannen, flickan och odjuret

Ett viktigt inslag i ”den nya franska vågen” var den beundran man hyste för amerikanska filmskapare. Flera av de ledande franska filmskaparna integrerade senare delar av den amerikanska filmtraditionen med sitt eget skapande. I flera lyckade fall ledde detta till både personliga och effektivt berättade filmer, kanske främst i Chabrols och Truffauts filmer.

En bland dessa mycket uppskattad filmskapare var Hitchcock. Chabrol skrev tillsammans med Eric Rohmer 1957 den första seriösa studien av Hitchcock där man starkt betonar de katolska inslagen i Hitchcocks filmskapande. Chabrol har använt sig av flera av Hitchcocks idéer. I Chabrols filmer finns ofta en ”ytlig” spänning, som engagerar åskådaren som vill veta vad det är som hänt. Men detta är ett sätt att föra åskådaren vidare till det som för regissören är de viktigaste, en skildring av människor och deras inbördes relationer.

Mannen, flicka och odjuret är inspirerad av en annan stor filmskapare. Chabrol har bekänt sin stora beundran för Fritz Lang. Ett ofta återkommande tema i Langs filmer är hämnden. Lang, och Chabrol, är intresserade av hämndens följder, den effekt ett hämnduppdrag har på alla berörda. I Langs Fury (1936) och Polishämnaren (1953) drivs huvudpersonerna av sitt hämndbegär över alla gränser så att de till slut är beredda att begå liknande handlingar som de de vill hämnas på har begått. Alla andra mänskliga hänsyn offras i fullföljandet av hämnden, till det höga priset att den egna mänskligheten går under.

I Mannen, flicka och odjuret skildrar Chabrol en författare vars son dödats av en vårdslös bilist. Han bestämmer sig för att leta reda på den skyldige och utkräva hämnd. När han finner den skyldige visar sig denne vara en charmig skitstövel. Återigen Hitchcocks inflytande – ju intressantare och trovärdigare skurk, desto bättre berättelse. Men hämnaren är besatt av hämnd, så insnärjd i sitt eget uppdrag att han hänsynslöst offrar och utnyttjar andra människor för att nå sitt mål. Om än inte i bokstavlig så i andligt hänseende beter han sig lika förkastligt som den verkligt skyldige.

Chabrols filmer har ofta ”öppna slut”. Det är inte så att alla bitar läggs på plats och att allt får en förklaring. Men dessa Chabrols slut är inte nödlösningar som bottnar i konstnärlig inkompetens, utan de följer på ett naturligt sätt ur historien. I bästa fall fungerar denna typ av slut som en ytterligare stimulans för åskådaren.

HE